Berättarsalonger

Storydox dokumentära berättarscen:
SNEDSTEG – fem självupplevda historier

2 oktober kl 18.30 på Stadsteaterns Kafé Klara.
Läs mer & boka biljetter>>

 

Är det poängen som är poängen?

Då och då hör jag en historia som är riktigt bra – den ska jag komma ihåg. Så efter ett tag är den ändå spårlöst borta. Eller jag kanske redan har något på repertoaren som skulle passa att berätta, men mina synapser har lagt av och kopplar inte fram mig. Vad göra? Finns det några knep?

På Cafe Ratatosk vidarebefordrar Ulf Ärnström ett tips: fråga vad historien handlar om – vad som är poängen med den – och sätt ord på det. Ja, kanske. Men för mig räcker inte det. Jag behöver framför allt en rubrik som lyfter fram en konkret situation i berättelsen, kanske en udda detalj. För det var den som en gång gjorde intryck på mig. En sådan ingång är lätt att minnas. Den är dörren in i ens egen fascination. Hittar jag den, har jag också historien – någonstans i känslominnet, vill säga. Men varför ska jag berätta den i just den här situationen? Det måste ju vara någon vits med det. Och då är det nog en hjälp, om man har det där poäng-ordet till hands.

Minnesknep är bra, särskilt om dom fungerar – bara dom inte går ut över lusten. Jag vill att en beprövad historia ska kunna överraska mig igen; vill upptäcka något som jag inte tänkt på tidigare när jag berättar. Ja, jag har det som bäst när jag inte riktigt fattar allt jag själv säger. Fanns det inte kvar en gåtfull bottensats, skulle jag nog lägga av.

Ett svar till “Är det poängen som är poängen?”

  • Jag håller med. Det är nog ingen tillfällighet att den här tanken kommer från Corporate Storytelling-världen, där man låter historierna jobba i väldigt tydliga syften. Så jag kan gott tänka mig att detta vore ett effektivt sätt att göra hela sin repertoar fullständigt urtråkig. Till en samling döda predikoexempel, som det hette förr. Jag ska absolut pröva det och se vad som händer 😉

Lämna ett svar

Göran i Tvedestrand beskuren

Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.

Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.

Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare.  Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den  berättelsen tillsammans med andra.

Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.

Göran en face

Klicka ovan för en högupplöst bild