Berättarsalonger
CATEGORY

Konsten att lyssna

I våras följde jag med Kersti Ståbi på hennes resa in i Völuspå. Jag lyssnade under repetitionerna, jag lyssnade under avslutningskonserten på Musikhögskolan – och det hon då åstadkom var ett storverk. Men vad hade jag som hennes förste lyssnare egentligen haft för mig?

Den gåtan tar jag med mig, när jag nu fortsätter min masterutbildning i Praktisk kunskap på Södertörns högskola. Som professionell berättare vet jag en del om historier – hur man bygger upp dem och hur man framför dem. Det finns också mycket skrivet om den saken. Men vad gör man när man lyssnar?

Konsten att lyssna och konsten att berätta eller sjunga – jag har på känn att det nog är två sidor av samma mynt. Vilken utmaning att nu få chansen att reda ut den saken lite närmare.

Talande tystnad

Det har näsan gått 5 månader sen mitt senaste inlägg. En ganska lång tystnad – eller hur man nu ska uttrycka sig när det som här handlar om att skriva.

Under tiden har jag främst ägnat mig åt att lyssna. Jag har coachat människor som velat berätta en livshistoria på Storydox-scenen. Jag har lyssnat på Kersti Ståbi när hon jobbat fram sina urmusikaliska föreställningar kring Völuspå från den Poetiska Eddan. Och på Ale Möller som i somras höll en strålande kurs kring lyssnande & musik på Lendas.

Sist men inte minst, har jag lyssnat på Beethovens pianosonat op. 13, ”Pathétique”. Hur väva samman det dramatiska tonflödet med några besläktade berättelser av Selma Lagerlöf i en föreställningutan att musiken dränks i ord?

Ett bra samtal förutsätter att man håller tyst då & då och lyssnar på den andre. På samma sätt bygger det goda berättandet och musicerandet på lyssnande, en ljudlös aktivitet i andras närvaro. Det är en konst som får tystnaden att tala. Saknar något motsvarande när jag skriver.

 

Samtidigt

Häromdan la en vän, Mart Marend, ut ett av sina foton på Facebook med kommentaren:
Tallens tårar
ger landskapet nytt perspektiv.
Vindstilla i dag.

Jag fastnade vid den vackra bilden. Det var nåt speciellt med den som inte riktigt framgick av hans egen målande haiku. Droppen på kvisten gör något. Och jag fick infallet att i en kommentar formulera om texten så här:
Stilla vinterdag
Tallens tårar sluter sig
om världen.

– Lysande! blev Marts svar. Men ett strul med tekniken gjorde att det kom först dan därpå. Under tiden fanns han av och till i mina tankar. Ja, så kan man umgås numera.

Samtidig, i en annan del av nätet, filmades en våldtäkt medan den pågick. Tusentals människor i den slutna gruppen hade möjlighet att följa övergreppet live.

Samtidigt, i en annan del av världen, höll den nyinstallerade presidenten tal från Vita huset – som om det vore en utsändning från Gotham City.

Ibland slås jag av världens samtidighet. Jag blir påmind om att världen är en enda och att jag delar den med alla andra. Men att hantera detta, när den också blir allt mer virtuell?S

Vrida på sin historia

Den här gången – inför Storydox PÅ SPEL på Stadsteaterns Kafé Klara nu på måndag – är jag både coach och en coachad berättare. Så skulle alla ha det. Jämt. Fick man bara till världen på det viset, skulle den bli ett lyckorike.

Genom att se och lyssna på en medmänniska utifrån, hjälper jag henne vara trogen mot sig själv. Genom att själv bli sedd och hörd, påminns jag om hur svårt det är. Hur lätt man gömmer sig eller larmar & står i.

Historien om min första cykel hade för länge sen fått sin form & blivit ett nummer jag kunde dra när som helst. Men vad hände med de flyktiga ljuden och de flimrande bilderna jag faktiskt mindes? Stämningarna jag bar med mig från när det begav sig? I sin ordlöshet bleknade minnesfragmenten bort och skymdes av berättelsen.

Nu blev jag ombedd att vrida & vända på den, så att den skulle passa in under temat PÅ SPEL. Helst utan att göra våld på vad som verkligen hände den gången. Jag testade och fick feedback. Då kom nästa utmaning: hur har jag det nu med det barnet?

Att med andras hjälp på nytt pröva en bit av sitt liv – alla borde då och då få den chansen.

Köra åran i marken

OdysseysHäromdan hände det som jag dittills inte vågat hoppas på. Med min & Mats berättarföre-ställning kring Odysseus irrfärder, kunde jag köra åran i marken.

Mats inledde med en episod från mitt 50-årskalas för 25 år sen. Då hade vi nyss lärt känna varandra och han gav mig en målning av Odysseus med åran som träffade mig rätt i hjärtat. Själv träffade han på festen en flicka med grå ögon, ett möte som skulle kasta ut honom på en egen stormig resa, där jag kunde komma honom till hjälp.

Efter det anslaget gick jag igång med Odysséen. Då och då berättade Mats vidare på sin historia. Och berättelserna blev hissnande speglar för varandra.

Det var åhörarna som gjorde situationen så speciell. En del kände oss och hade varit med på festen. Så precis som Odysseus och de professionella barderna på hans tid, kom vi att berätta för lyssnare som själva varit med. Sådana öron är känsliga som seismografer för allt som skorrar. Men klingar det äkta i berättarrummet, låter åhörarna sig gladligen föras in i berättelsens tidlösa värld. Och så blev det den här kvällen. Det blev på riktigt.

Vi firade vår 25-åriga vänskap tillsammans med publiken och själv kunde jag köra åran i marken. En handling som för Odysseus del markerar försoning med havens härskare, jordbävningsguden, den mörke Poseidon. För egen del med den berättare som åren gjort mig till.

Den eviga resan hem

odysseushuvud

Som jag ser fram emot att fira 25-årsjubileum med den evige resenären Odysseus och min gode vän Mats Rehnman på Teater Pero den 1 november. Mats bidrar med en ramhistoria som öppnar en helt ny ingång till det gamla eposet. Få se vad vi upptäcker då.

För tjugofem år sedan hade Mats & jag just träffats. Och då – till min 50-årsdag – gav han mig en bild som han målat, där Odysseus kör sin åra i marken. Att det är en central scen i berättelsen hade jag redan klart för mig. Ändå stod jag där med tårar i ögonen, för det jag såg var en bild av mig själv.

Det slog mig att Odysseus hamnade i en liknande situation, sen han blivit uppfiskad ur havet av konungadottern Nausika på Fajakernas ö. Då ordnades det en stor fest för den skeppsbrutne främlingen och han blev underhållen med sånger från kriget. När barden tog upp den om trähästen som blev Trojas undergång, började tårarna rinna ner för den okände gästens kind – det var ju sin egen historia han lyssnade till! Då fick det bli slut på förställning för Odysseus del. Han var tvungen att ge sig till känna.

Ja, det var en innehållsrik gåva jag fick den gången. En tid senare kunde jag återgälda den. Men hur det gick till, är en del av Mats’ berättelse. Så det får han avslöja själv.

 

Hur låter ett kvad?

Just nu sparrar jag Kersti Ståbi inför Fabula berättarfestival den 7-8 oktober. Då framför hon bl a Völvans spådom på originalspråk. Spännande, för hur låter egentligen ett fornnordiskt kvad?

Det rör sig om en slags grundforskning kring sångerna i den Poetiska Eddan – ett led i hennes masterutbildning på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Man vet så lite om hur de framfördes den gången, då de ännu gick från mun till mun i en levande tradition.

Den fornnordiska versen är inte strikt metrisk utan rytmiskt rätt fri. Så man växlade lätt mellan sång och tal. Ofta befann man sig nog i ett läge mitt emellan. Versraderna har inte slutrim som vi är vana vid. De binds istället ihop parvis med hjälp av stavrim: betonade ljud i första raden återkommer regelbundet i början av den andra. Det ska vara samma konsonantljud. Men gäller det vokaler måste de ha olika klangfärg.

Fornnordisk poesi är ordknapp. Det ger tyngd åt orden och en rymd för dem att klinga i, så att de blir verkningsfulla – att ord på den tiden kunde ha magiska krafter var en självklarhet. Det här lägger upp till en säregen ordmusik. Min uppgift som Kerstis förste lyssnare är att reagera lyhört på den.

Drakringen
När:
lördag 8 okt kl 13
Plats: Teater Pero, Sveav. 114
Biljetter: 150 kr. Köps direkt på plats 15 min före föreställningen. Ett Festivalpass  berättigar till inträde på festivalens alla föreställningar.

Hjärtslag

Den 9 maj kl 18.30 berättades det riktigt bra livshistorier på Stadsteaterns Kafé Klara. Temat var Hjärtslag och därmed avslutades vårsäsongen för Storydox – sant på scen. Projektet fortsätter till hösten och då ser jag fram emot att vara med och coacha fram nya berättare. Det är som en fortsättning på mina berättarsalonger fast med ett annat fokus.

Fröet till dem såddes på ett öppet forum om Berättarkonstens egenart under Fabulafestivalen hösten 2010. Inläggen fortsatte på nätet och själv bloggade jag så här:

I ett levande berättande konfronteras lyssnandet nu med berättelsens . Och det mötet kan leda till alla möjliga upptäckter och aha-upplevelser. Men i så fall måste situationen här och nu tas på allvar. Åhörarna måste betraktas som gäster som skulle kunna ha ett ord med i laget.

Sen dess har jag prövat formatet av och till på Teater Pero’s lilla scen. Ingen kväll var den andra lik. Men under resans gång visade det sig att jag fick satsa mer energi på samtalen än på berättelserna. Motståndet de flesta har att övervinna innan de säger sin mening offentligt, var större än jag tänkt mig.

Så småningom hade det utkristalliserat sig en kärna på ett tjugotal stammisar. Där går nog också den övre gränsen för hur många som kan delta i ett samtal under en kväll. Men – slog det mig – varför i så fall träffa dessa vänner och bekanta på en teaterscen? Varför inte bjuda hem dem istället? Jag har plats för 12-15 personer i mitt vardagsrum och så får det bli först till kvarn. Ett så intimt format vore kanske det bästa för en berättarsalong.

Jag tror fortfarande att lyssnandet nu till det som hände är själva kärnan i ett levande berättande, ett magnetiskt sammanförande av världar. Men numera – när jag coachar människor att göra berättelser av minnesvärda saker de själva varit med om – står berättaren i fokus. Det är alltid lika häftigt att vara där, när polletten faller ner. När berättaren står på scenen oförställd, tar in sitt minne här & nu, ser & lyssnar. Och upptäcker hur folk älskar att höra på och följa med i storyn om vad som hände den gången. Att det helt enkelt är så empati fungerar.

Sant på scen – och mångtydigt

Igår var det premiär för Storydox, den nya scenen för sanna berättelser ur livet. Vi som jublande trängdes i salongen fick oss till livs sex märkliga, festliga och gripande historier kring temat På gränsen. Ni som inte var där kan snart ta del av dem på Storydox’ podd eller Youtubekanal.

Dagen innan hade en av berättarna skadat sig. Producenten ringde upp och bad mig att för säkerhets skull stå standby med någon berättelse:
– Ta Min första cykel, sa hon, den skulle nog passa bra. Visst, sa jag. Och så var det avtalat.

Först efteråt slog det mig att jag aldrig haft någon gräns i tankarna med den historien. Om det skulle vara poängen, kunde jag då berätta den osökt och sannfärdigt? För att komma underfund med den saken fick jag släppa mitt vanliga inifrån­perspektiv och istället försöka lyssna på historien utifrån, som producenten hade gjort.

Jag gick långsamt igenom samma händelseförlopp som jag brukar; tog med samma räcka av scener. Men jag lyssnade fram berättelsen för mig själv som om den varit någon annans. Då kom den lite på avstånd och jag upptäckte att visst kunde man tolka förloppet som en av barndomens alla gränspassager mot ett vuxet liv. Jag hade bara inte tänkt ut och formulerat den poängen.

Det tänker jag också undvika i fortsättningen. Jag vill inte känna till eller räkna ut allt, utan låta åhörarna fylla i, tolka och bidra till berättelsen mening. Det är då det kan slå gnistor mellan scen och salong.

PS. Den skadade berättaren repade sig och berättade en strålande historia om hur han en gång råkade ut för trakasserier på tunnelbanan och plötsligt fick kraft att svara på dem. För min del hade standby-läget kommit med nya insikter. Slutet gott, allting gott.

Plikten att hjälpa

Det var 20 år sen jag hade Odysséen på repertoaren. Att återvända till den berättelsen och ta upp den igen är en märklig upplevelse. Jag tar samma vägar genom eposet som den gången. Men under pågående flyktingkatastrof får episoderna en annan och skarpare återklang.

Ta t ex Nausika som kallade tillbaka sina flyende väninnor, sen Odysseus halvdöd flutit iland på fajakernas ö:
– Kommer det hit en nödställd är det vår plikt att hjälpa!

Det var den normen som barden mest envist hamrade in hos åhörarna, när han på 800-talet före vår tidräkning sjöng sina sånger så som vi fått dem bevarade. Gång på gång tog han tillfället att gå igenom reglerna för hur man behandlar främlingar. Man tar emot dem, ger dem något till livs och nånstans att sova. I den ordningen. Först därefter kan det vara dags att formellt fastställa deras identitet:
– Vem och varifrån är du? Var har du hem och föräldrar?

Odysseus fick ångra att han själv bröt mot gästvänskapens bud, när han trängde in i cyklopens håla med 12 beväpnade män och tog för sig av maten utan att ha blivit inbjuden. Det ledde till ett våld utan motstycke. På kuppen gjorde han sig till dödsfiende med Poseidon, havets härskare. Under tio års tid tvingades han sen att fly kors och tvärs över Medelhavet undan jordskakargudens vrede.

Även friarna beseglade sitt öde genom att bryta mot plikten att hjälpa. Vid hemkomsten går Odysseus går runt bland dem som en tiggande främling och hejdas med orden: ”Väck med dig, gubbe! Försvinn! Av tiggare har vi tillräckligt.” Då svarar han, genomsyrad av sina flyktingerfarenheter:
– Stör det att jag är oparfymerad, har dåliga kläder?
xJa, jag går runt och tigger bland folk. Det är nöden som xtvingar.

Sant på scen

Fabulakvällen med livsberättelser på Teater Pero den 19 maj blev lyckad. Temat var Revolt! – sanna historier från scenen. I pausminglet stötte jag ihop med några kollegor. En kände sig inte riktigt bekväm med underrubriken:
– Kan berättelser nånsin vara sanna? Och vad är det för fel med skrönor?

 

Den invändningen når fram till roten av det som är så speciellt med muntliga livsberättelser: det står en livs levande människa på scenen och berättar något från sitt eget liv. Står där på riktigt och gömmer sig inte bakom en roll. Säger berättaren ”jag” utgår vi från att hen talar om sig själv. Vi kan ta miste, berättaren kanske är en lurifax. Och visst, att lyssna till en sån kan vara ett stort nöje – bara man fattar vad det är för en rackare man har att göra med.

Till vardags kan vi sällan tala till punkt utan att någon avbryter med en kommentar, bekräftar oss eller ifrågasätter vad vi säger. Det gör inte så mycket. Fragmentariskt prat är ju det som håller ihop världen. Men ibland händer det att någon drar efter andan och markerar att nu är nåt på gång: en kort historia med en början och ett slut. Vi kan hörsamma den signalen och ge berättaren vår uppmärksamhet. Då upphör samtalet. För en stund går vi med på att hålla tillbaka våra omdömen. Vi skapar ett gemensamt rum där vi tillsammans med berättaren beger oss in i berättelsens värld.

Den resan kan bli extra stark om berättelsen är på riktigt. Då lever vi oss inte bara in i en annans fantasi. Vi delar också någons verklighet.

Häxa!

Det var bestämt att Fabula Berättarscen den 7 april skulle gå i kraftfulla kvinnors tecken, men ingen hade kommit på en bra rubrik. Den kom på mejl några dar senare: Häxa! Och det klack till när minnet från en bilsemester i Portugal på 70-talet trängde sig på. Igen.

Vi var på hemväg och hade passerat spanska gränsen upp mot Salamanca. Bredvid mig i framsätet på min Renault 4 L satt Rebecka, en gammal kompis. Och bland pick och pack i baksätet hennes väninna Ann-Katrin.

Bilfärder är som gjorda för långa samtal men det här hade varit en lång tur. Vi skulle hem, var mätta på intryck och småtrötta på varandra – i alla fall jag. Fast Rebecka fick som vanligt fatt i en tråd och började nysta. Hon pratade på i solgasset medan vi slingrade oss upp för ett bergspass.

Själv försökte jag hålla min svindel i schack och koncentrera mig på vad som kunde dyka upp bakom varje ny hårnålskurva. Så rätade vägen ut sig och ledde in i en skogsdunge. Därinne i skuggan kunde jag äntligen slappna av och lyssna. Bara för att strax vända mig mot henne och väsa: Häxa!

Hennes bestörtning! Så brast hon i skratt – med tårar i ögonen. Vad hade jag nu ställt till med?

Situationen minns jag fortfarande hur tydligt som helst. Men vad hade triggat mig? Ingen aning. Så häromveckan bjöd jag hem Rebecka för att kanske få gåtans lösning. Jo, hon mindes också den där händelsen för över 30 år sen. Fast bara vagt. Och hon kunde väl inte veta vad som drivit mig? Händelsen den gången hade vi ju faktiskt varit två om:

– På den tiden ville jag ha dig, sa Rebecka, även om jag visste att vi två aldrig skulle få ihop det. Jag kan ha misstänkt nåt mellan dig och Ann-Katrin. Kanske var det bara svartsjuka. Och drivande som jag är, så…

Här hade jag odlat ett dåligt samvete i decennier. Och när det dras fram i ljuset så imploderar det bara: poff!

Men gåtan är fortfarande olöst: var fick jag Häxa! ifrån?

Berättarsalong på Vestlunddagarna

Skulle man råka fylla hundra och firas med pompa och ståt, är det väl bara att tacka och ta emot. Men om folk dessutom samlar in pengar? Gösta Vestlund, nestorn bland svenska folkbildare, valde att satsa slantarna på årliga konferenser om demokrati & mänskliga rättigheter.

I år hålls Vestlunddagarna på Tollare folkhögskola den 19-20 mars. Före jul blev jag inbjuden att medverka och visst hade jag lust att vara med i ett så hedrande och kvalificerat sammanhang. Men inte med en föreläsning. Hellre en berättarsalong med rubriken Hur kan man vara så jävla naiv! Då kan jag förena mina två huvudsysslor och baka ihop demokratifrågorna med berättandet. Spännande, tyckte arrangörerna.

Förra veckan visade det sig att aulan på Tollare inte rymmer alla som anmält sig. Intresset är så stort att de flyttar konferensen till sporthallen istället. Och jag som nyligen här på bloggen har slagit fast, att berättarsalongerna framöver skulle bli intima tillställningar i mitt eget vardagsrum!

Ska vi ses hemma hos mig nästa gång?

Det är nu fyra år sedan jag fick idén till Berättarsalonger – denna blandning av berättande och samtal kring något aktuellt ämne som jag sen dess har arrangerat med jämna mellanrum på teater Pero. Det har varit en spännande resa som gett mig en hel del nya erfarenheter. Inte minst salongen häromsistens.

Då var temat empati, vilket lockade fram berättelser & samtal om tiggeri, klasstillhörighet och kärlek. Också den här gången ledde historierna till oväntade möten och samtal. Av någon anledning var vi mycket färre än vanligt, bara ett drygt tiotal personer. Samtidigt blev kvällen ovanligt lyckad med ett vidöppet och intresserat lyssnande. Just den intima offentlighet jag söker.

Men om det optimala formatet för en berättar­salong nu visar sig vara 10-15 personer, vad ska jag då med ett rum som rymmer minst tre gånger så många? Då kunde jag ju lika gärna ha salongen hemma hos mig!

Visst vill jag också i fortsättningen vara med och göra Pero till en spännande scen för dokumentärt berättande – intresset för en sån verkar vara stort därute. Men den som i år vill vara med om en liten, intim och reflekterande berättarsalong, får hålla utkik efter tidpunkten här på hemsidan eller på facebook.

Platsen blir mitt eget vardagsrum – ja, så får det bli.

Allhelgonahelgen 2014

Allhelgonaljus

 

 

 

 

 

 

Folk står där ensamma eller i små klungor framför gravarna. Någon plockar bort en kvist eller ett par vissna löv, andra sätter dit en blomma. Alla har ljus med sig. Så sänker sig skymningen. Besökarna blir svårare att urskilja medan gravljusen träder fram allt klarare i mörkret.

Den här ordlösa seden att tända ett ljus på Alla helgons dag är rätt ny och för varje år blir ljusen på begravningsplatserna fler och fler. Det glimrar av spår från tankar på dem som inte längre finns. Inte ett ord blir sagt. Men jag tänker lättare på någon som inte är, när det visar sig att andra också gör det. Empati smittar som ebola.

Drakringen

Drakringen

SD går framåt och alla sig förundrar. Själv grottar jag ner mig i gamla hjältesånger om Sigurd Fafnesbane. Det gjorde även Wagner på sin tid. Hans operor fick den unge Hitler att brista i gråt: se där urtypen för den sanne ariern! Och sånt håller jag på med.

Det främsta skälet är att jag får tillfälle att jobba ihop med min genommusikaliska berättarkollega Kersti Ståbi. Den 7 oktober presenterar vi på Teater Pero Drakringen – ett sång och berättarprogram ur den Poetiska eddan.  Mer info>>

I somras berättade jag på Ljungbyfestivalen en isländsk släktsaga om den fredlöse Gisle Sursson. Ett myller av personer med snarlika namn, de flesta på ett eller annat sätt släkt med varandra. Nu sitter Kersti och jag med fragment av ett tusen år gammalt epos som en gång har sjungits. Hur lät det när Gisle på sin tid lyssnade till det ödesdigra spelet mellan eposets huvudpersoner: de två äkta paren Sigurd & Gudrun, Brynhild & Gunnar? Vi kan bara ana och söka en motsvarande form som blandar sång med berättande på ett levande sätt.

De två paren verkar ha stått modell för den lika explosiva fyrkanten i släktsagan, där Gisle pekar på Gudrun som själva sinnebilden för lojalitet syskon emellan. Sigurdsristningarna i Sverige och det färöiska danskvädet om Regin smed är andra spår som antyder att berättelserna kring Sigurd Fafnesbane och den förbannade ringen spred sig som en löpeld över hela Norden mot slutet av vikingatiden.

Vad gjorde dem så populära? Kanske att lyssnarna den gången levde i en övergångstid – deras löst sammanhållna släktsamfund höll på att ge vika för kungadömen med envåldshärskare över avgränsade territorier. De var delaktiga i ett ödesdrama och kunde spegla sin egen osäkra tillvaro i de tragiska hjältesångerna om Sigurd och personerna runt honom.

Idag imploderar den ena nationalstaten efter den andra i jättelika flyktingströmmar. Få orkar se sig som deltagare i det dramat och våra vetenskapliga dystopier har knappast plats för hjältar och ondskefulla drakar. Så jag förvånar mig inte över Sverigedemokraternas framgångar. De bygger på en djupt känd oro för framtiden.

Mickelpriset

Mickelpristagare 2014Tanken hade farit igenom huvudet att jag kunde få priset den här gången. Det var bara två år sedan jag senast var inbjuden till berättarfestivalen i Ljungby och så kort tid brukar det inte gå mellan varven. Så jag blev väl inte överraskad, men ordentligt tagen.

I år firar festivalen sitt 25-årsjubileum. Den gången var jag en av entusiasterna som samlades i Målaskogs skola utanför Ljungby – så djupt in i mörkaste Småland man kunde komma innan stormen Gudrun rev ner alla träden. Vi hade varit ute och berättat på hembygdsgårdar och skolor runt omkring i trakten. Nu fick vi en berättar­kväll för oss själva där vi kunde bränna av våra bästa historier inför varandra.

Att få sina likars intensiva uppmärksamhet sporrade oss in i en värld, som åtminstone jag själv aldrig varit så helhjärtat innesluten i tidigare. Det magiska lyssnandet smittade av sig. Vi blev allt öppnare och sårbarare ju längre kvällen led och fram på småtimmarna förvandlades berättelserna till repliker i ett levande, vindlande samtal.

På den tiden ägnade jag mig åt scenberättande och jobbade med stora, långa epos. Det fascinerar mig fortfarande. Men jag har med åren upptäckt att muntligt berättande är en konstart som kan utvecklas åt alla möjliga håll. Så vad är det egentligen man premierar med ett pris? Jag tror att det närmaste man kommer en gemensam nämnare för goda berättare, är en känsla för rummet eller situationen man berättar i. Det kan röra sig om vilket rum som helst: ett klassrum, på dagis, runt matbordet, i biblioteket eller på en festivalestrad. Bara en berättare som är där på riktigt, kan få med sig åhörarna helt och hållet in i berättelsens värld.

Det sårbara, levande berättandet fram på småtimmarna i Målaskogs skola har jag försökt återskapa nu i 25 år. Jag ser Mickelpriset som ett erkännande för den strävan. Så, ja tack: gärna pension men först en rejäl utmärkelse.

Fornnordiska berättelser i ett nutida rum

02beowulfHur blåser man liv i historier från den norröna diktningen, så gamla att de kanske berättades redan på järnåldern? Hur knyter man an till den världen med egna historier? På sommarens nordiska berättarseminarium i Eslöv gör vi en stor, gemensam verkstad för berättare som vill jobba med något av följande teman:

Vad finns det för nycklar som får den nordiska mytologin att öppna sig för oss sentida efterföljare?

Hur handskas man med språket, bokstavsrimmen och alla namnen? Med rytmen och sången?

Muntligt berättande är alltid personligt – också när materialet man utgår ifrån tillhör det nordiska kulturarvet. Hur hanterar man den utmaningen?

Kursledare:
Marit Jerstad, grundare av högskoleutbildningen i berättande på Oslo universitet. Har undervisat i nordisk mytologi sedan 1980-talet.
Knut Harris, filolog och författare. Har just nyöversatt Völvans spådom till norska tillsammans med Marit.
Göran Hemberg, berättare och praktisk filosof.

Var:  Eslövs folkhögskola, www.eslov.fhsk.se

När:  20-25 juli 2014

Anmälan: senast 2014-05-01 till
Ola Henricsson, ola.henricsson@ostra.goteborg.se

Deltagaravgifter SEK:
Enkelrum med dusch 6.150, med wc 5.900.

Dubbelrum med dusch 5.200, med wc 5.050.
Hemmaboende deltagare 4.300, medföljande 3.500.

Läs mer här >>

 

Slanten är kastad

Tiggare stående

.

Häromdagen kastade jag en slant åt en tiggare. Det var första gången någonsin, trots att de länge varit väl synliga överallt i Stockholm. Så varför just nu?

De blev avhysta från sina eländiga övernattnings­ruckel i Högdalen, OK. Men att dom också blev skyldiga kronofogden 600 kr per skalle för den tjänsten!

Där gick det fanimej en gräns. En protest var på sin plats. Att obesvärat släntra förbi en tiggare är en konst jag övat på så länge att den blivit en väl inrotad vana. Det handlar bara om att leka blind eller åtminstone oberörd – och jag har blivit rätt hårdhudad med åren. Ändå lyckas jag aldrig helt förtränga en pinsam känsla av att vara genomskådad.

Nu var jag i alla fall på väg mot nedgången till pendeln vid Solna station. Innan jag gick hemifrån hade jag föst ner vad jag hade av lösa pengar i ytterfickan på min duffel. Inget fumlande här inte, när stunden väl var inne. Så får jag syn på honom i entrén:
– Nej, där sitter han! Genast slog olusten till. Och lika snabbt en motreaktion: Varför i herrans namn har jag det på det här viset? Nu ska han ju få sin slant! En förvirrande kamp bröt ut i mitt inre: vanans makt mot ett överlagt beslut. Hur skulle det här sluta?

Min första impuls var att tömma fickan över honom, dränka honom i ett regn av enkronor. Men så kan man ju inte bära sig åt mitt i lunchrusningen, vad skulle folk tro? Och medan förhandlingarna pågick inne i skallen, vandrade mina fötter vidare. Gjorde jag ingenting snart, skulle jag som vanligt ha passerat en tiggare, oförmögen att handla annorlunda.

Det blev ett riktigt, riktigt uselt och missriktat kast. Blixtsnabbt sträckte han sig åt sidan och fångade elegant upp enkronan med en plastmugg i handen:
– Tack, sa han med ett leende.

Vad gör jag här!

Lise MarieDet slog henne i flygplanet, där hon satt bredvid några gamla strupsångare från Sakhalin. Alla var de på väg till Yukon International Storytelling Festival i norra Kanada – en viktig scen för ursprungsfolkens berättande. Vad hade hon att bidra med som berättigade hennes deltagande? Inte ett skit!

Jag minns mycket väl desperationen i flickans röst när hon förde upp-
levelsen på tal. Tillfället var speciellt. Jag hade lyckats samla henne, hennes mor och hennes mormor – tre generationer av danska berättare – till ett gemensamt samtal.

Nu, drygt tjugo år senare, återvänder Lise Marie Seidelin Nedergaard till det här minnet, när hon som den första presenterar sig på den nya sidan Månedens fortæller. Hon fick lov att välja sig själv den gången: att hon var både en modern människa och en modern berättare.

Det är spännande att följa en människas dialog med sig själv över två decennier. I dag tänker hon att det viktiga är hur man förhåller sig till sitt material, inte materialets ålder. Det gäller att kunna hantera spänningsfältet mellan berättelsen och samtiden den berättas i.

Så sant. Jag tror att Lise Marie pekar på ett dilemma som också kan ses från ett annat håll: muntligt berättande har alltid varit ett personligt berättande. Samtidigt som man berättar en historia, förmedlar man också sig själv – alldeles oavsett vad man kan tänkas representera i övrigt. Och det kan ha sina sidor i jag-löshetens tidsålder.

Hur gör man när man spår?

Voluspå.
.

.
I motsats till författare, filmare och andra ord- & bildförmedlare kan en muntlig berättare inte frigöra sin historia från sig själv. Det är den stora utmaningen med Marit Jerstads och Knut Harris mästerliga nyöversättning av Völvans spådom. De vill få den utsägbar på nytt – ja, sångbar.

 

Verket består av ett drygt 60-tal korthuggna strofer, packade av gåtfulla bilder och storslagna syner. De har bevarats i ett par medeltida nedteckningar på Island. Även Snorre Sturlason, som levde under samma epok och mer än någon annan har påverkat vår syn på fornnordisk kultur, även han tog med ett utdrag av dikten i sin Edda: ett kompendium över den gamla muntliga diktkonsten som redan då höll på att bli överspelad, hednisk och svårbegriplig som den var. De som sedan dess försökt sig på nyöversättningar av Völvans spådom har riktat sig till läsare, ofta bland lärda specialister. Jerstad & Harris vänder sig till utövare. Med sin bok Voluspå – gudinnene og verdens fremtid presenterar de ett manus eller kanske snarare ett partitur, avsett att framföras.

Det är vanligt att tolka Völvans spådom i ljuset av kampen mellan hedendom och kristendom under vikingatiden. Jerstad & Harris går längre tillbaka. De fäster sig snarare vid tecken på hur det kan ha gått till när den nya asatron under järnåldern växte fram jämsides med den äldre vanekulten – utan att någonsin helt lyckas ta över. Författarna finner i Völvans spådom spår efter en urgammal fruktbarhets­kult, en underström genom fornnordisk kultur allt sedan den stora Modern dyrkades under bronsåldern.

Varför förkunnar völvan bara gudarnas undergång? Vad hände med gudinnorna, undrar författarna. Deras oförställda frågor fick mig att sträckläsa boken. På köpet fick jag mig till livs en massa kunskaper och erfarenheter, serverade med lätt hand. Tänk om jag hade haft tillgång till dem för tio år sedan när jag själv gav mig i kast med detta orakel. Då skulle jag kanske inte ha drunknat i lärt mörker och ett virrvarr av tolkningsmöjligheter.

Jerstad & Harris presenterar först hela dikten i deras nya, norska version. Sedan kommen­terar de sin översättning strof för strof jämsides med den isländska källtexten. På så vis får läsaren i förbifarten en introduktion i fornnordisk mytologi: alla dessa väsen som uppträder i så många föränderliga skepnader under en mängd olika namn. Den introduktionen fördjupas sedan i ett eget kapitel. Boken ger en koncis beskrivning av käll­orna, den redovisar tidigare tolkningar och den aktuella diskussionen. I ett kapitel om muntlig förmedling argumenterar författarna för att dikten i sin nuvarande form mycket väl kan ha bevarat en äldre, urnordisk tradition som föregick de språkliga omvälvningarna under folkvandringstiden. De åskådlig­gör hur versmåttet fungerar med sina stavelserim och påpekar för oss nutida berättare att ord kunde ha en magisk kraft i våra förfäders munnar. Hur förhåller vi oss till den saken?

Jag beundrar inte minst författarnas självklart redovisade val: så där kan man tolka, men vi tycker så här. De litar på sina livserfarenheter och lockas inte för djupt in i akademiska snårigheter. För att ta ett exempel: diktens tredje strof som skildrar den tidigaste urtiden, finns bevarad olika versioner. Enligt Snorres Edda, fanns då ingenting. Det passade honom – en kristen storman som levde i en övergångstid med starka hedniska inslag – att distansera sig från folktrons mer fantasifulla uttryck. En sådan minimalism kan kanske också vara tilltalande i vår tid. Men Jerstad & Harris väljer en variant där tidernas gryning bebos av Ymer, den tvekönade urjätten som avlade barn med sig själv och livnärde sig på mjölk från den kosmiska kon Ödhumbla – allt medan hon slickade fram den första guden, Bure. Potentiellt finns de med redan i begynnelsen: alla dessa jättar och dvärgar, alver och troll, vaner och asar. Författarnas val lyfter fram den cykliska tidsupp­fattningen i Völvans spådom, som skildrar världens skapelse, guldålder, undergång och pånyttfödelse. Det är spådomen som har en början och ett slut. Den fornnordiska världen har sina fyra årstider.

Marit Jerstad och Knut Harris har skrivit en praktisk handbok där en ny generation av berättare kan bekanta sig med fornnordisk mentalitet. De får i sina händer ett väl genom­arbetat partitur. Återstår att framföra denna mytiska vision, göra rättvisa åt dess mystik och magi. Vilken utmaning.

Jerstad, Marit och Harris, Knut, Voluspå – gudinnene og verdens fremtid, Saga Bok AS, 2013.   Saga Bok

En viktig och givande festival

Fidaa i Jerash

Foto: Amanda Glans    

Förra söndagen inleddes den sjätte Hakayafestivalen i Amman med en fråga hängandes i luften: vad berättar man för historier när kriget när som helst kan bryta ut? Svaret gavs i invigningstalet: historier om det levande som dränker förstörelsens röster. Ett par dagar senare gjorde palestinska berättaren Fidaa Ataya just detta i flyktinglägret Jerash en knapp timmes biltur norr om Amman.

Vi var fyra berättare från Fabula som hade förmånen att delta i festivalen med föreställningar och verkstäder i livshistorier för berättare från Jordanien, Palestina, Egypten och Sudan.

Hakayafestivalen är den enda existerande arenan där en ny, urban generation av berättare från hela MENA-regionen kan mötas och utbyta erfarenheter. En sådan möjlighet är helt avgörande för den som ger sig in på en karriär som professionell berättare – ett av de mer ensamma jobben i världen. Man behöver dela sina upplevelser och reflektera över dem tillsammans med kollegor och mer erfarna. Det är så berättare utvecklas och får inspiration. Och det är så det muntliga berättandet kan sprida, bevara och förnya folkkulturen i länder där högsta prioritet ges åt läs- och skrivkunnighet, färdigheter som också underminerar mycket av det traditionella kunnandet.

Fidaa gav till ett förtjust rop, när vi sa att vi gärna ville följa med henne till lägret. Där såg vi henne för en stund fånga barnens uppmärksamhet med en berättelse om pojken som hade alldeles för stora öron. Tillsammans gick de in i berättelsens värld och lät den för en stund genomsyra sin egen verklighet. Det var vackert.

Fidaa, närbildEfteråt snackade vi jobb hela vägen till Allenbybron, där hon lämnade oss och passerade gränskontrollen in på Västbanken. Hon gick mot sitt tuffa, ensamma och viktiga arbete i Ramallah med ett leende på läpparna och vi, hennes åhörare, blev belönade för andra gången.

Ditt och mitt öde – våra berättelser

Amanda Glans, Kersti Björkman, Mats Rehnman och jag själv kommer att representera Fabula på den sjätte Hakayafestivalen i Amman den 8-12 september 2013. Vi ska ge berättarföreställningar och leda verkstäder.

Hakaya är ett nätverk kring Al Balad-teatern i Amman, teatergruppen El Warsha i Egypten och Arab Education Forum som är aktivt i 22 arabländer. Arrangörerna noterar hur den arabiska våren kom som en överraskning för de flesta, med enorma återverkningar i hela mellanöstern och nordafrika.

Därför önskar de nu ge röst åt människors erfarenheter och omforma dem till levande historia, vilket liknar ett projekt Fabula drev för några år sedan här i Sverige med överlevande från förintelsen. Målet är att få till stånd en bred kulturell dialog med fokus på den enskilda människan och vad hon har att berätta. Centralt för demokratiseringsprocessen, anser arrangörerna, och nödvändigt för en mer fredlig utveckling i regionen.

Ska bli riktigt, riktigt spännande.

Berättare, råttfångare och deras praktiska kunskap

RåttfångarenHäromdan kom omdömet: [Essän] är gediget reflekterande, mångperspektivisk och omprövande. Den har ett tankedjup, en teoretisk medvetenhet och dessutom en sorts dubbelkomposition som ger den djupverkan. Den lämnar bidrag till teoribildningen om berättares yrkespraktik. Den är välformulerad.

Visst hoppades jag, men vågade ändå inte tro på det: att min slutessä i praktisk kunskap vid Södertörns högskola skulle tas emot så väl.

Vad är det egentligen vi berättare kan? Jag hade grubblat fram och tillbaka över den saken och prövat det ena uppslaget efter det andra, när plötsligt en förträngd händelse dök upp i tankarna. Kanske skulle jag komma vidare om jag nystade i den? Det var vid Ljungby­festivalen förra året och jag höll på att berätta sägnen om Råttfångaren från Hameln. Så tappade jag för ett ögonblick tråden. Sånt händer, vilket har det goda med sig att berättaren får ett gyllene tillfälle att dra in åhörarna i berättandet med ett: få se nu, var nånstans var jag?

Men i mitt fall blev det som en kortslutning. Jag såg i ögonvrån hur folk på första raden satt alldeles hypnotiserade med halvöppna munnar. De var kvar inne i berättelsen, oändligt långt borta. Och det bar sig inte bättre än att jag kom att identifiera mig med råttfångaren i min berättelse. Vad hade jag med dessa bergtagna främlingar att göra?!

Det hela varade bara bråkdelen av en sekund. Sen fortsatte jag som om inget hade hänt. Ingen – utom jag själv – hade märkt något.

Den här spänningen mellan autenticitet och förförelse tror jag är säregen för muntligt berättande. Så jag använder Råttfångaren som en metafor genom essäns tre huvudavsnitt: Publikt berättande, Vardagsberättande och Livshistorier. Slutsatsen jag kommer fram till är att en muntlig berättare kan luras – i motsats till både författare och skådespelare, som har en barriär av fiktion mellan sig och sin publik. Och att luras, det är inget annat än baksidan av den djupt mänskliga förmågan att oförställt kunna säga som det är.

Så vad gör jag nu med det här? Väl skrivet är en sak, bra berättat en annan.

Leyla kom loss

.
– Var så goda och sätt igång!

Jag hade just förklarat att i ett Öppet forum kan vem som helst ta upp något som ligger hen själv om hjärtat just nu. Det är fritt fram. Och finns det andra som nappar, har man sen ett samtal om saken.
Platsen var ett konferenshotell i Jeriko på Västbanken för några veckor sedan. Jag var där för Palmecentrets räkning och höll seminarier för deras palestinska samarbetspartners.

Männen kastade sig över de tomma förslagslapparna som låg på golvet mitt i kretsen av konferensdeltagare. Leyla (hon heter egentligen något annat) och de andra kvinnorna satt kvar på sina platser och såg på.
– Har du verkligen inget du skulle vilja ventilera, undrade jag.
– Kanske, sa hon, men jag vet inte… det hör nog inte hemma här.
– Men, sa jag, poängen med ett Öppet forum är ju att det är du själv och ingen annan som avgör den saken. Hon tvekade. Gick sen ut på golvet, hämtade en lapp och skrev ner det som upptog henne.

Det blev alldeles tyst när ämnet visade sig vara – sex.
.    Förslagslapparna sattes upp på en vägg, en marknadsplats för idéer där man kunde skriva upp sig för något av samtalen. Andra initiativtagare talade för sin sak och samlade små grupper runt sig. Kring Leyla var det tomt. Först stod hon där tyst för sig själv, så gick det nog upp för henne att hon redan bränt broarna bakom sig.
.    Plötsligt förvandlades hon till en munter månglare i en orientalisk basar, stod inte att hejda. Med rop och skratt lockade hon till sig den ena deltagaren efter den andra.
– Nej, det här måste jag bara vara med om, sa tolken och övergav mig för att snacka sex med Leyla, sju andra kvinnor och en man. Efter samtalet hade de med sig ett förslag om sexualundervisning i skolorna.

Läget i Palestina är minst lika fastlåst och ohållbart nu, som när jag var där för sex år sedan. Men då – före den arabiska våren – skulle Leyla knappast ha kommit loss som hon gjorde den här gången.

Den som söker, ska leta!

Ännu en höstvandring i bergen mellan Katalonien och Castellón. Och nu, till slut, kunde jag ta bilden, lägga ut den på facebook och skriva: Har sökt den här stigen upp till marmorbrottet ovanför Chert i drygt 25 år. Idag fann jag den.

Genast kommenterade en vän: Han som söker, han ska leta!

Så sant. Redan första gången jag var där, förstod jag att det måste finnas en stig. Hur tog sig folk annars till sina odlingar på alla dessa terrasser, all denna förstenade människomöda som trotsar sig upp för branterna?

Fast nu är de flesta odlingarna övergivna sen länge. Visst pekar kartan fortfarande ut stigar, men de går knappast att upptäcka bland alla buskar och snår. Numera leder de sällan någon vart, löser bara upp sig i tomma intet på någon bergsrygg eller slutar tvärt vid ett stup. Och man tar sig inte fram genom den förvildade naturen utan att riva sönder sig.

Årtiondena gick och varje gång jag återsåg de storslagna bergen, var det med en suck: här någonstans måste det gå en stig.

Så visade det sig, nu senast, att några entusiaster röjt en led längs berget. Och  på ett klipputsprång mot dalsidan hade de lämnat efter sig en liten hög med stenar. Mitt emot reste sig en brant slänt som jag annars aldrig skulle ha drömt om att klättra upp för. Men nu var stenarna ett tecken. Och där ovanför gick stigen jag sökt så länge!

Fast i sanningens namn har jag nog mest suckat över den. Under alla dessa år har jag aldrig frågat herden i byn, inte hört mig för bland jägarna eller tagit kontakt med skogsvaktarna som har uppsikt över markerna.

Häftigt att världen ibland också går den till mötes som inte letar särskilt målmedvetet.

Hattar

Kenneth, vår gode vän, skulle doktorera och vi i läsecirkeln var bjudna på disputationsfesten i Lund. Ett par månader innan mejlade Moa oss andra och föreslog att vi gemensamt skulle ge honom en present men hålla Ingrid, hans fru, utanför det bestyret. En utmärkt idé.

Men vad skulle han uppskatta, han som redan hade det mesta? Ett telefonsamtal till Ingrid skulle ha löst problemet men nu fick vi själva försöka komma på nåt. Jag grubblade och mejlade till slut att vi kanske kunde ge honom var sin älsklingsbok med personlig dedikation. Det kom omgående svar från Mikael: Vi gör ju inget annat än läser böcker – varför inte en hatt?
– Ska alla människor gå omkring i hatt nu för tiden! Den är ju mitt signum, berättare som jag är. Ja, det var min reaktion om sanningen ska fram. Sen mejlade jag tillbaka att det var en utmärkt idé. Moa svarade att hon också ställde upp – men hattar visste hon ingenting alls om.

Det gick flera veckor innan hörde Olle av sig. Han var på resa i Colombia och hade bara tillgång till nätet då och då. I så fall, skrev han, borde det vara en handvävd panamahatt av den där utsökta sorten, som lär kunna rullas ihop och stoppas in i fodralet till en havannacigarr. 

Efter ytterligare fjorton dagar skrev Mikael att han kunde kolla i hattaffären på Götgatan veckan därpå. Men jag kanske var i stan? Jag som kunde det där med hattar.
– Det här är faktiskt hans idé och inte min! tänkte jag. Och jag hade sannerligen händerna fulla med annat just då. Så jag lät bli att svara. 

Festen stod för dörren. Det var svårt att få hatten ur tankarna och varför var jag så grinig? Äntligen kom det ett nytt livstecken från Mikael. Han hade på Olles inrådan tagit kontakt med en exklusiv hattimportör i Söderköping som hade ett exemplar till salu för 2 500 kronor. Och storleken var rätt, det hade Ingrid bekräftat. Ja, köp den! mejlade båda Moa och jag tillbaka. 

På resan ner till Lund slog det mig att dresskoden i 70-talskretsarna, där Kenneth och jag först hade mötts, var strikt proletär. Trots det dök han ibland alldeles obesvärat upp – i hatt! Ja, så var det och jag mindes nu också min reaktion: då borde väl också jag en dag kunna ta mod till mig. 

Vid minglet före middagen bad Mikael mig överlämna vår present med några ord. En oförtjänt heder, men gärna det. Jag hade ju den här historian att berätta.

Fast det sista stämmer inte riktigt. Här är berättelsen översatt till text. Och trots att det tagit timmar, har den knappast blivit bättre. Då vaskade jag fram stolparna till händelseförloppet ur minnet på några minuter. Sen kunde jag stå där i min egen hatt och förlita mig på att stämningen vid middagen skulle göra resten.

Bara vara öppen och älska

Dörrarna står öppna på vid gavel i Vilhelm Hammershøis målning. 

Många fler – bland både kvinnor och män – tycker det är mer OK att köpa sex utomlands eller vara otrogen någon gång, än att säga ”jag älskar dig” utan att mena det. Åtminstone om man får tro en undersökning som Skavlan presenterade i sin pratshow för en tid sedan.

Är öppenheten en sak och älskandet en annan, eller hur hänger de ihop?  Räkna med  lika många perspektiv på den saken i vårens berättarsalong som deltagare. Räkna med festliga, pinsamma och rörande historier. Och inte minst givande erfarenhetsutbyten.

Det är också internationella kvinnodagen. Det firar vi med Kersti Ståbi och Marita Castro som särskilt inbjudna gästberättare.

En berättarsalong är något man deltar i. Världen anger färdriktningen med några berättelser. Så får gästerna tillfälle att dela med sig av sina erfarenheter. Det stoffet ligger sedan till grund för nya historier och samtal.

Plats: Teater Pero Sveavägen 114, Stockholm
Tid: den 8/3 kl 19.
Längd: drygt 2 tim med paus
Pris: 100 kr, studerande 65 kr
Bokning: 08-612 99 00 


 

Ska det vara så svårt?

I centralens pocketshop kom en kontinental frihetskänsla över mig: fem timmar i första klass till Köpenhamn. Så jag sträckte bara ut handen och fick tag i en bok som låg trea på topplistan. På tåget sjönk jag sen ner i en oavbruten, sorgesam må bra-läsning – ja, det blev lite öl och chips också.

Det var så  jag kom att sträckläsa En dag av David Nicholls. Och eftersom jag aldrig hör talas om boken googlade jag på den och fick 71 miljoner träffar. Sån tur att det här välgjorda avtrycket av 70-talisternas tidsanda inte kom att gå mig spårlöst förbi.

Boken handlar om två människor som försöker få till det utan att lyckas – år efter år efter år. Ungefär som i filmklassikern När Harry möter Sally, men skildrat mer på djupet. Ja, boken är verkligen mycket välskriven. Men det var inte bara därför jag hjälplöst sögs in i den. Det var själva temat: köttets lust och själens obotliga ensamhet. Något man hellre läser än talar om.

Varför är det på detta viset? Få se, om vi inte kan komma åt den saken på berättarsalongen den 8 mars.

Var: Teater Pero, Sveavägen 114 Stockholm
När: kl 19.00
Bokning: 08-612 99 00 eller goran@berattarsalonger.se

 

Blotta eller öppna sig

Egyptiskan Aliaa Magda Elmahdy har lagt ut en nakenbild av sig själv på internet. För ett år sedan hade det varit otänkbart men så kom den arabiska våren. Hon gjorde det i syfte att stödja revolutionen.

Vid det här laget har bilden väckt en enorm uppmärksamhet. I mångas ögon är hon en hjältinna, andra ropar på dödsstraff. Någon skryter med att ha runkat av sig framför bilden.

Hon har bitit huvudet av skam, gett Jante fingret och framställt sig själv lika naken som sagans Kejsare utan kläder. Att blotta sig så inför hela världen är modigt.

Själv utmanas jag av något annat som varken är tabubelagt eller progressivt: att öppna sig för en annan. En djävla skillnad, slår det mig så här på Alla hjärtans dag.

Kärlekslås

Häromdan var vi ute och gick, en vän och jag. Blev stående mitt på Västerbron: där på broräcket hängde ett jättelikt getingbo av hänglås, det ena fastkedjat vid det andra i lager på lager. För två år sen såg jag samma sak – fast med låsen mer utspridda – på en bro över floden i Dnepropetrovsk.

Nu har alltså ritualen med kärlekslås slagit rot också i Sverige: vår kärlek ska bestå lika länge som låset, för vi har kastat nycklarna i sjön.

Visst är det vackert med ceremonier som uppstår från den ena dan till den andra och som spontant sprider sig över hela världen. Och häftigt att den här seden som omväxling kommer österifrån. Men vad är det egentligen bilden visar? Att kärleken är flyktig som en fågel. När väl jag hittat det rätta föremålet för min kärlek, måste vår förening skyddas. Stäng dörrarna om den. Håll fast den med bojor och lås – tätt, tätt, tätt.

Bara vara öppen och älska, det var innan.

Saknaden efter Mona

… och jag saknar Mona Sahlin såååå i politiken! Sucken träffade mig i går, mitt under morgon­kaffet, när jag läste en väns inlägg på facebook. Den var så ogarderad att den gick rakt in: vem saknar jag själv?  Inget ansikte dök upp, det var bara tomt. Underligt, någon måste jag väl ändå sakna?

Det var en sån där januarigrå dag, när man inte tar sig för med det man borde. Och inte har lust med något särskilt, bara få undan några likgiltiga böcker ner i en konsum­kasse. Det dammade om dem. Som gjort för en ordentlig rensning av bokhyllorna – med dammsugare och allt. Fast nej: det skulle ta hela dan.

Stänga av och tränga bort – det går av sig själv när man är på gång. Gudskelov, annars fick man väl ingenting gjort. Men där emellan, när inget annat pockar på, ger sig saknaden ordlöst till känna. Så var det i går. En stämning nära den där grundläggande, som vi alla gör allt att förtränga: hur livet är ett andetag mellan två evigheter. Det är då man knäpper på radion, ifall den inte alltid står på för säkerhets skull.

Fram på eftermiddagen trängde Håkan Juholts röst igenom P2-musiken: …lämnar jag med omedelbar verkan uppdraget som ordförande för socialdemokraterna. Dags för ännu en ny partiledare.

Så här i efterhand vill Mona Sahlin klokt nog skrota hemlighetsmakeriet runt valberedning och verkställande utskott. Men hur öppet kan ett parti vara som håller på att sprängas inifrån? Som aldrig har stått inför större utmaningar utifrån? Som går igenom sin största kris någonsin?

Jag tror inte att min vän på facebook saknade en ny stark partiledare. Jag tror hon saknade ett ansikte för själva öppenheten. Den som kan vara lika svår att stå ut med när man är ensam med sig själv.

Elser och Breivik

Berättarsalongen den 16 november handlade om krigare, galningar och alla vi andra. Då berättade jag bl a hur man i Berlin just har invigt en 17 meter hög skulptur: konturen av ett jättelikt ansikte i profil mot himlen. Ett monument över den händige snickaren Georg Elser. Är han bekant? 

Den 8 november 1939 sprängde han Münchens Bürgerbräukeller i luften. Taket på den stora ölhallen rasade ihop över podiet och dödade 8 naziveteraner och en servitris. Där hade Hitler stått en kvart innan och hållit tal till närmare 2 000 anhängare. Attentatet misslyckades av en ren tillfällighet. Hitler avslutade sitt tal en halvtimme före utsatt tid och lämnade podiet tillsammans med Goebbels, Heydrich och Hess. Dom måste hinna med nattåget, eftersom det hade lagt sig en tät dimma över stan under kvällen. Hitler kunde inte ta flyget tillbaka till Berlin som planerat.

Elser blev gripen, förhörd och torterad. Partiled­ningen vägrade tro att han varit ensam: det måste ha varit en brittisk konspiration. Därför bestämde de sig för hålla honom vid liv till dess att de tyska trupperna hunnit besätta England. London skulle då bli skådeplatsen för en spektakulär rättegång inför hela det ockuperade Europa. Fast kriget tog ju en annan vändning och Elser sköts med ett nackskott i Dachau 1945.

I förhörsprotokollen, som blev offentliga på 80-talet, framgår det att han förberett sig i sin ensamhet under ett helt år. Han lyckades själv mura in en sprängladdning i en pelare som bar upp ölhallens tak och den kopplade han sedan ihop den med en tidsinställd utlösare. Elser var pacifist. Gång på gång under förhören sa han att han velat undvika ett storkrig med miljontals döda – det som tog fart på allvar några månader senare.

Drygt 70 år efteråt reser sig nu det mäktiga minnesmärket över Elser mot Berlinhimlen. Jag tror det är viktigt att ställa sig själv frågan: vad är det som särskiljer hans gärning från Breiviks dåd?

Ödets historia

Berättarsalonger är ett lurigt format: berättelser, erfarenheter och samtal kring ett givet tema. Temat är mitt ansvar som värd, så det måste jag ha tänkt igenom. Men gästerna måste ju ha frihet att bidra med det som faller dem in och då blir det nya spår att följa. Så var ska jag göra av tankarna? Det får bli bloggen:

Under förkristen tid uppfattade man tillvaron som ödesbestämd. I de klassiska tragedierna visas stormannen upp som en maktlös träl i händerna på ödet. Så också i de isländska sagorna.

Men kristendomen kom med ett mer hoppfullt alternativ: det spelar visst roll vad man gör, för Gud har på gott och ont gett människan en fri vilja. Om inte förr, ska vi märka följderna av våra handlingar i livet efter detta. Alla lät sig inte övertygas och prästerna fick fortsätta att dundra mot ödestro och andra hedniska vidskepelser.

Under upplysningstiden bleknade Gudsbilden bort. Det blev inne att föreställa sig en försyn, som i skapelseögonblicket en gång för alla omsatt sin plan för världen. Sen rullade allt på enligt naturlagarna.  Så blev Försyn och öde mer eller mindre samma sak. Och när Linné examinerade sina växter föll det sig alldeles naturligt för honom att det också måste rymmas en gudomlig rättvisa i skaparverket, så underbart som det var inrättat.

Mot slutet av 1800-talet gjorde Darwin rent hus med föreställningen om en första skapelse. Den ena arten utvecklades ur den andra genom en naturlig urvalsprocess. Det behövdes ingen Försyn för att förstå sig på livets utveckling. Det räckte med vetenskaplig inställning och tro på framsteg & utveckling. Den optimismen överlevde två världskrig.

Numera återstår väl knappast någon annan officiell tro än den på ekonomisk tillväxt. Vart tog ödet vägen?

Vad är ett öde?

Häromdan hälsade jag på min käraste vän, vi skulle fiska kräftor. Men så sa jag nåt dumt och alla våra spärrar brast i en kosmisk urladdning. Kunde bara inte hålla tungan i styr. Och sen, innan jag visste ordet av, satt jag där för mig själv i stugan medan de andra vittjade burarna.

Karen Blixen hade öga för sådana här situationer – en av ödets alla lekar. På höstens första berättarsalong den 28 september ska vi följa henne i spåren. Hon trodde sannerligen inte på några högre makter, men hon betraktade ödet som en ordnande princip och en utmaning att besvara. Numera slår väl många sig till ro med en mix av psykoanalys, beteendeterapi och hjärnforskning. Men jag undrar om inte ödet fortfarande kan vara en användbar matris för att få någon reda på tillvaron.

Plats: Teater Pero Sveavägen 119,  Stockholm
Datum och tid: den 28/9 kl 19.
Längd: dryga 2 tim med paus
Pris: 100 kr, stud 65 kr
Bokning: 08-612 99 00

PS. Det blev inte så många kräftor, ett mycket litet kalas. Men jättelyckat!

Så här såg det ut…

Så här såg det ut vid en av salongerna om Sanningen, ingenting annat än sanningen på Pero’s teater den 10/3.

Sedan vi börjat med att berätta barndomsminnen för varandra gick samtalet inte att stoppa: Vad är det för skillnad mellan berättelser och minnen? Båda är ju en slags kartor som speglar verkligheten. När är de missvisande eller lögnaktiga? Varför tog inte läkaren kvinnans symptom på allvar? Och hur gick det till när tjänstemännen på Nordiska Museet redigerade arbetarnas historia? Kommer de alltid utifrån, dom som förstör? En gamling som lever i sin egen värld – skulle han ljuga?

Ja, berättelser och tankar avlöste varandra och när det var dags att sluta, hade kvällen just börjat.

Så här skrev Monika Granström efteråt:
Underbar salong!…Det blev en spännande, nyfiken och lite taggad stämning, som var livgivande. Jag njöt! Flera historier dök upp i huvudet på mig, vilket också är en form av dialog. Temat är också bra valt, tycker jag. Modigt.

Sanningen på plats

Den första berättarsalongen på Pero’s Teater i Stockholm är över. Många kända och okända ansikten – så som det ska vara för att få den både offentlig och intim. Och det blev lyckat. Men mycket att stå i när man både berättar själv och leder kvällen. Ser helt klart fram mot reprisen den 16/3!

Är det poängen som är poängen?

Då och då hör jag en historia som är riktigt bra – den ska jag komma ihåg. Så efter ett tag är den ändå spårlöst borta. Eller jag kanske redan har något på repertoaren som skulle passa att berätta, men mina synapser har lagt av och kopplar inte fram mig. Vad göra? Finns det några knep?

På Cafe Ratatosk vidarebefordrar Ulf Ärnström ett tips: fråga vad historien handlar om – vad som är poängen med den – och sätt ord på det. Ja, kanske. Men för mig räcker inte det. Jag behöver framför allt en rubrik som lyfter fram en konkret situation i berättelsen, kanske en udda detalj. För det var den som en gång gjorde intryck på mig. En sådan ingång är lätt att minnas. Den är dörren in i ens egen fascination. Hittar jag den, har jag också historien – någonstans i känslominnet, vill säga. Men varför ska jag berätta den i just den här situationen? Det måste ju vara någon vits med det. Och då är det nog en hjälp, om man har det där poäng-ordet till hands.

Minnesknep är bra, särskilt om dom fungerar – bara dom inte går ut över lusten. Jag vill att en beprövad historia ska kunna överraska mig igen; vill upptäcka något som jag inte tänkt på tidigare när jag berättar. Ja, jag har det som bäst när jag inte riktigt fattar allt jag själv säger. Fanns det inte kvar en gåtfull bottensats, skulle jag nog lägga av.

Tristan och Isolde

Tristan och Isolde behöver inte vara dödtrist Wagner med magstöd. Det kan också vara en drastiskt vindlande historia,  berättad med lekfull distans. Så var det igår när Mikael Öberg och musikerna Erik Ronström & Emma Ahlberg hade en bejublad premiär med sin version.

Ni som bor i Stockholmstrakten och gillar berättande: ta er till Slavateaterns Tonsal i Huddinge och lyssna! Själv golvades jag just av lekfullheten.

Många spretiga medeltida källor, som hyllar den tidens höviska riddarideal. Inte lätt att få liv i ett sånt material, men den rätt unga vuxenpubliken avbröt flera gånger med spontana applåder. Hur gick det till? När jag kastade ett öga på affischen till föreställningen, kom jag på hemligheten: en serieruta som kunde ha tecknats idag!

Det är en kliché att en god muntlig berättare med sina ord sätter igång en projektor i skallen på åhörarna. Så sitter man där och blandar sina inre bilder med det som händer här och nu i rummet man råkar befinna sig. Mikael och musikerna fick oss sannerligen att teckna våra egna serier: den ena drastiska episoden efter den andra, som ledde vidare till ett ännu omöjligare läge för kärleksparet.

Efter två timmars serietecknande var vi på premiären kanske lite väl långt ifrån det oundvikliga och olyckliga slutet. Men historier stramas upp, ju mer de berättas. Och då har dom en riktig pärla att erbjuda publiken.

Papegojor och berättare

– Vad sa du egentligen? Det var grundbulten i den tre minuter långa TV-intervjun. 17 gånger hann migrationsminister Billström komma med ett och samma yxskaftsvar. Han gjorde en papegoja. Men är det bara absurda politiker som har det svårt med sanningen? Bor vi berättare på en helt annan planet?

En ovan berättare kan känna panik över att kanske stå där alldeles borttappad inför åhörarna. Då är det lätt hänt att man klamrar sig fast vid texten som en papegoja. Men har man utsatt sig några gånger, kan man också med tiden spänna av och ta in det första budet: gör berättelsen till din egen.

Dags för nästa fallgrop. Vi vill ju – i motsats till Billström – gärna vara originella. Så det händer att vi inte talar om var vi har historien ifrån. Visst: i vår muntliga miljö kan det vara svårt att peka ut någon enskild källa. Och när våra kursledare väl gett oss det första budet, uppmuntrar de oss i nästa andetag att sno. Idéer och uppslag är fria, säger dom. Ja, upphovsrätten i muntliga sammanhang har lite egna villkor. Men här håller det på att växa fram någon slags konsensus om hur man bör förhålla sig. Gå in på Cafe Ratatosk och kolla.

Nej stöld är inte så bra, men ljug, då? Sen en tid är innesvaret: sanningen har inget med saken att göra. Berättare ljuger och så ska det vara. Bra berättare är storljugare. Konstigt: spelar det ingen roll vad jag påstår, så länge jag får till det? Varför håller jag då på? I praktiken beter sig inte heller berättare som om dom bara sysslade med lögn och förbannad dikt. Tvärt om är det ofta just den gränsen de undersöker: skillnaden mellan misstag och acceptabla påhitt. Ett bra exempel är det pågående samtalet på Café Ratatosk om Fenrisulven är hane eller hona.

Risken att en journalist skulle få oss berättare att göra en papegoja är väl inte överhängande. Men vore det inte häftigt om en och annan åhörare ibland kunde ta plats med orden:
– Vad var det du sa, egentligen?

Sanningen – ingenting annat än sanningen

Vincent Van Gogh målade av ett par skor, inget mer. Det räckte för att uppenbara en hel värld – en verklighet som den tidens prisbelönta konst snarare förträngde. Sen kom Marcel Duchamp och ställde ut en pissoar.Var den ännu sannare?
I den här berättarsalongen ger sig Göran Hemberg ut på jakt efter sanningen. Om han får med sig sina gäster, återstår att se.Nån kanske kommer med en mothistoria. Eller har helt andra erfarenheter av vad som är äkta och falskt. Hur som helst blir det en äventyrlig kväll med plats för både skratt och eftertanke. Annars blir det pengarna tillbaka.I en berättarsalong är åhörarna gäster på riktigt. Det är då det kan börja svänga.PLATS: Teater Pero, Sveavägen 114 Stockholm
TID: kl 19.00 den 10 och 16 mars 2011
BILJETTER: 08-612 99 00, www.pero.se

Den stora utmaningen


På den utmärkta sajten Cafe Ratatosk tycker Susie Haxthausen att vi är för få som ägnar oss åt att utveckla den moderna, muntliga berättelsen i dialog med våra lyssnare. Så funderar hon vidare över kvalitén hos det muntliga: varför kan jag säga saker som jag inte kan skriva? Paradoxal och bra fråga.

Jag tror att Susie med sina korta rader redan varit inne på svaret: det är just dialogen det handlar om. En god berättare lyssnar hela tiden av sina åhörare. Bara då förmedlar hon något som inte kan skrivas: att här pågår ett samtal.

Visst är det så att åhörarna förväntas hålla tyst under ett scenberättande i det stora formatet. Men den maktlösheten är OK, så länge berättaren har ”närvaro”, den där svårfångade känslan för vad som pågår här och nu. Misslyckas han med det, tar åhörarna revansch efteråt när de delar sina intryck av ökenvandringen med varandra.

Till vardags är ofta maktförhållandena omkastade. Din åhörare är så upptagen av att bryta av med sina egna infall och erfarenheter, att du inte får chansen att berätta färdigt din historia.

Att utveckla den moderna, muntliga berättelsen i dialog med lyssnarna är ingen småsak precis. Det handlar om att hitta en konstform som kombinerar det goda vardagsberättandet med det goda scenberättandet. Varken mer eller mindre som jag ser saken.

Alla provisoriska sanningars moder

Har just plöjt Kjell Espmarks och Torgny Lindgrens memoarer. Och visst är dom läsvärda. Men varför ägnar dom så stor kraft åt att racka ner på minnet, just det som deras böcker bygger på? Minnena ljuger, hävdar Espmark från första sidan till den sista. Och Lindgren poängterar gång på gång att skillnaden mellan minnesbilder och fria fantasier är subjektiv. Än sen? Varför är dom så noga med att gardera sig?

Kanske beror det på genren. Man ser framför sig äldre herrar som inför läsekretsen gör bokslut över sina liv. Och då vill det ju till att man har något genomtänkt och läsvärt att komma med. Men, herregud, vi är ju alla tvungna att minnas saker! Även om vi riskerar att ta fel. Och eftersom vi inte kommer åt vad som hände DÅ utan att försöka plocka fram det ur minnet NU, så kommer nuet alltid att färga av sig på det vi minns.

Jag tror också att deras bekymmer hänger ihop med det medium dom valt. Orden blir så definitiva när de väl hamnat på pränt i en bok. Det vi berättare påstår om oss själva och världen är borta i samma stund orden uttalats. Vi kan bara hoppas att de lämnar något slags avtryck i åhörarens minne. Därför kan vi också kosta på oss motsägelser och tvivelaktigheter. Ingen förväntar sig något annat.

Det muntliga berättandet är alla provisoriska sanningars moder. En berättare riskerar jämt att avslöjas. Hon får alltid räkna med att någon lyssnare skulle kunna avbryta med ett: Så där var det inte alls!


Nackhåren reste sig

Hemsidan är klar: Berättarsalonger.nu. Jag fick idén under Fabulafestivalen i höstas, när Berättarnätet Sverige hade en konferens om berättarkonsten. Först gick det inget vidare. Att lägga upp en sajt kring sig själv och sin egen verksamhet är sorgligt pretentiöst och nedslående – jag vet, i den här branschen måste man synas och hela samhället är ju vid det här laget konkurrensutsatt. Men trögt gick det, riktigt trögt. Tills, plötsligt en dag, nackhåren reste sig på mig.

Läs mer »

Göran i Tvedestrand beskuren

Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.

Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.

Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare.  Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den  berättelsen tillsammans med andra.

Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.

Göran en face

Klicka ovan för en högupplöst bild