Berättarsalonger

Storydox dokumentära berättarscen:
SNEDSTEG – fem självupplevda historier

2 oktober kl 18.30 på Stadsteaterns Kafé Klara.
Läs mer & boka biljetter>>

 

Hattar

Kenneth, vår gode vän, skulle doktorera och vi i läsecirkeln var bjudna på disputationsfesten i Lund. Ett par månader innan mejlade Moa oss andra och föreslog att vi gemensamt skulle ge honom en present men hålla Ingrid, hans fru, utanför det bestyret. En utmärkt idé.

Men vad skulle han uppskatta, han som redan hade det mesta? Ett telefonsamtal till Ingrid skulle ha löst problemet men nu fick vi själva försöka komma på nåt. Jag grubblade och mejlade till slut att vi kanske kunde ge honom var sin älsklingsbok med personlig dedikation. Det kom omgående svar från Mikael: Vi gör ju inget annat än läser böcker – varför inte en hatt?
– Ska alla människor gå omkring i hatt nu för tiden! Den är ju mitt signum, berättare som jag är. Ja, det var min reaktion om sanningen ska fram. Sen mejlade jag tillbaka att det var en utmärkt idé. Moa svarade att hon också ställde upp – men hattar visste hon ingenting alls om.

Det gick flera veckor innan hörde Olle av sig. Han var på resa i Colombia och hade bara tillgång till nätet då och då. I så fall, skrev han, borde det vara en handvävd panamahatt av den där utsökta sorten, som lär kunna rullas ihop och stoppas in i fodralet till en havannacigarr. 

Efter ytterligare fjorton dagar skrev Mikael att han kunde kolla i hattaffären på Götgatan veckan därpå. Men jag kanske var i stan? Jag som kunde det där med hattar.
– Det här är faktiskt hans idé och inte min! tänkte jag. Och jag hade sannerligen händerna fulla med annat just då. Så jag lät bli att svara. 

Festen stod för dörren. Det var svårt att få hatten ur tankarna och varför var jag så grinig? Äntligen kom det ett nytt livstecken från Mikael. Han hade på Olles inrådan tagit kontakt med en exklusiv hattimportör i Söderköping som hade ett exemplar till salu för 2 500 kronor. Och storleken var rätt, det hade Ingrid bekräftat. Ja, köp den! mejlade båda Moa och jag tillbaka. 

På resan ner till Lund slog det mig att dresskoden i 70-talskretsarna, där Kenneth och jag först hade mötts, var strikt proletär. Trots det dök han ibland alldeles obesvärat upp – i hatt! Ja, så var det och jag mindes nu också min reaktion: då borde väl också jag en dag kunna ta mod till mig. 

Vid minglet före middagen bad Mikael mig överlämna vår present med några ord. En oförtjänt heder, men gärna det. Jag hade ju den här historian att berätta.

Fast det sista stämmer inte riktigt. Här är berättelsen översatt till text. Och trots att det tagit timmar, har den knappast blivit bättre. Då vaskade jag fram stolparna till händelseförloppet ur minnet på några minuter. Sen kunde jag stå där i min egen hatt och förlita mig på att stämningen vid middagen skulle göra resten.

Lämna ett svar

Göran i Tvedestrand beskuren

Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.

Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.

Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare.  Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den  berättelsen tillsammans med andra.

Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.

Göran en face

Klicka ovan för en högupplöst bild