Berättarsalonger

På gång:

 LEVANDE MATERIA på Storydox, scenen med fängslande historier ur levande livet.
MÅNDAG 10 APRIL kl 18.30 på Stadsteatern Kafé KlaraBiljetter>>

 

Mannen som planterade träd

Fotvandrar bland bergen i norra Castellón. Tallskog, buskar och timjan på de övergivna terrasserna som trotsar sig allt högre upp för branterna. Några ruiner. Småbrukarna tvingades iväg när Francodiktaturen på 1950-talet rensade bort de sista motståndsfickorna här. Och en annan historia gör sig påmind:

Vid samma tid fick nämligen den franske författaren Jean Giono en beställning av en amerikansk tidskrift – ett bidrag till deras serie ”Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött”. Giono skrev om en herde från sina egen barndom i norra Provence. Mannen hette Elzéard Bouffier och levde ensam med sina får på en ödslig högplatå uppe i bergen – bara nakna hedar och en och annan stenhög från någon övergiven by.

Bouffier hade byggt sig ett stadigt och vindtätt litet hus av resterna från en gammal ruin. Där tog han varje dag efter kvällsmaten fram en stor säck med ekollon som han hällde ut på bordet och började sortera. Han var petnoga: bort med alla som var spruckna, mögliga, för små, eller vad det annars kunde vara för fel på dem. De utvalda ollonen la han i högar med tio i varje. Och när han fått ihop tio högar samlade han ihop dem i en tygpåse som han la i en hink vatten över natten.

Varje morgon tog han tygpåsen, vandrade upp för en bergssluttning och körde ner sitt spett djupt i marken. Så släppte han ett ollon i hålet och fyllde igen. Han planterade ekar. Hundra stycken varenda dag, vecka ut och vecka in – det blir mer än 30 000 om året. Så höll han på år efter år utan att någon brydde sig om vad han hade för sig däruppe. Och själv struntade han i vem det kunde vara som ägde ödemarkerna. Han gjorde bara sitt.

Ungefär var tionde planta klarade sig. Efter tre decennier hade en ungskog växt upp, drygt en mil lång och 3 km som bredast. Sen dog trädplanteraren på ålderdomshemmet i en by, som mest varit en ruin vid Giono’s första besök. Nu var flera av husen upprustade. Där bodde unga familjer som slagit sig på grönsaks­odling, nu när vattnet i några bäckar kommit tillbaka. Byn hade rent av fått sin egen bussförbindelse.

Ja det är en underbar och alldeles osentimental berättelse om vad en människa kan uträtta som inte låter sig störas. Ändå blev den refuserad – och det dröjde 30 år till, innan den kom ut som bok i Frankrike. Förklaringen finns i en efterskrift skriven av Jean Giono’s dotter. Tidskriftens redaktörer visade sig vara noga med fakta. De gjorde grundliga efter­forskningar och upptäckte att det aldrig funnits någon Elzéard Bouffier på hemmet i byn. Och inte heller någon skog uppe i bergen.

Jag fick boken av en god vän. Dagen efter hörde jag av mig och tackade – man läser den på ett par timmar. Då sa hon:
– Men du, Göran. Jag har ett problem. Varför ska jag lita på just efterskriften?

Det kan man undra. För här i trakterna där jag vandrar har två av de förfallna gårdarna restaurerats av unga barnfamiljer – med solpaneler och allt. Och det talas numera högt om vad som hände med förlorarna i inbördeskriget. Tystnaden som varade i två generationer är bruten.

3 svar till “Mannen som planterade träd”

  • En sak man kan roa sig med när det varken finns nya inlägg eller kommentarer är att se vad som skrivs på de bloggar som Cafet följer i spalten här till höger. Till exempel Göran Hembergs blogg. Idag skriver han till exempel om Mannen som planterade träd – en charmigt tänkvärd historia och historia om historien.

  • Bjørn Bensby:

    ‘Manden som plantede træer’ har været fast del i mit sind siden engang, tror jeg, sidst i 60-erne. Jeg har troet, at den havde en fast forankring i virkeligheden. Egentlig synd, at det er en illusion, når hovedmoralen i historien er så tiltrækkende. Den har nok været så overbevisende, fordi den passede så godt ind i mit verdensbillede dengang og i nogen grad stadig er del af mit værdiunivers. Det passionerede individs afgørende betydning for at kunne vende en uheldig samfundsudvikling. Og jeg var åbenbart villig til at se bort fra nogle elementer i historien som ikke stemte overens med den viden jeg havde på det tidspunkt. Hvad er det ved visse fortællinger, som forfører mig på trods af bedre viden?

    Af fortællingen fremgår det, at det er en hyrde, som egenhændigt sår disse mange træer, der efterhånden voksede op og kom til at danne en skov, som yderligere fik gamle kildevæld til atter at levere vand. Netop hård afgræsning har mange steder været hovedårsag til at holde skovvækst nede. I Danmark er der nogle steder vokset egetræer frem – som kun kan takke kvægpesten i 1700-tallet for at de overhovedet er blevet til træer, egentlige træer, i stedet for blot egepur, som blev holdt nede af afgræsningen. Ellers har det kun været stensamlinger, roser og tjørn, som har beskyttet de unge egetræer, hvis de overhovedet skulle have en chance for at blive til egentlige træer. Dette forhold alene skulle have fået mig til at tvivle på historien om en fårehyrde, som på et åbent skovløst land skulle have skabt en betragtelig skov ved dag efter dag at så agern mens han vogtede sin hjord. Hvorfor havde dyrene (fårene, gederne) ikke spist de unge spirer?
    Hvorfor og hvornår? bliver jeg blind for elementer, som ikke er virkelighedstroværdige? Er det ønskemoraler som styrer min perception? Er det ønskemoraler som styrer samfundsindividernes perceptionsmønstre?
    Hvorfor vælger forfatteren netop en hyrde som ‘helten’ . Er det fordi sindbilledet den gode hyrde er så veletableret, at det straks kan forstærke indtrykket af at der er tale om en moralsk ‘god’ handling for meneskeheden som foretages? Er forfatteren en forfører eller en ‘hyrde’ som leder sine får til ‘den gode græsning’ ?

    Morale for mig: Vær forsigtig med, hvilke billeder mine valgte fortællinger kan bringe bringe videre, for jeg ser ikke umiddelbart alle aspekter, når jeg møder dem!

    • GH:

      Här tycker jag du är för sträng, Björn.
      Själv ser jag inte Giono’s historia som lögnaktig, snarare kontrafaktisk. Det han beskriver hade kunnat hända. I mina ögon är det ingen illusion, eftersom liknande saker faktiskt händer. Berättelser som hans hjälper oss att få syn på dem. Som när jag vandrade omkring i det där spanska berglandskapet och upptäckte att några av ruinerna från motståndstiden hade restaurerats och var bebodda igen.
      kh,
      Göran

Lämna ett svar

Göran i Tvedestrand beskuren

Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.

Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.

Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare.  Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den  berättelsen tillsammans med andra.

Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.

Göran en face

Klicka ovan för en högupplöst bild