Berättarsalonger

Storydox dokumentära berättarscen:
SNEDSTEG – fem självupplevda historier

2 oktober kl 18.30 på Stadsteaterns Kafé Klara.
Läs mer & boka biljetter>>

 

Slanten är kastad

Tiggare stående

.

Häromdagen kastade jag en slant åt en tiggare. Det var första gången någonsin, trots att de länge varit väl synliga överallt i Stockholm. Så varför just nu?

De blev avhysta från sina eländiga övernattnings­ruckel i Högdalen, OK. Men att dom också blev skyldiga kronofogden 600 kr per skalle för den tjänsten!

Där gick det fanimej en gräns. En protest var på sin plats. Att obesvärat släntra förbi en tiggare är en konst jag övat på så länge att den blivit en väl inrotad vana. Det handlar bara om att leka blind eller åtminstone oberörd – och jag har blivit rätt hårdhudad med åren. Ändå lyckas jag aldrig helt förtränga en pinsam känsla av att vara genomskådad.

Nu var jag i alla fall på väg mot nedgången till pendeln vid Solna station. Innan jag gick hemifrån hade jag föst ner vad jag hade av lösa pengar i ytterfickan på min duffel. Inget fumlande här inte, när stunden väl var inne. Så får jag syn på honom i entrén:
– Nej, där sitter han! Genast slog olusten till. Och lika snabbt en motreaktion: Varför i herrans namn har jag det på det här viset? Nu ska han ju få sin slant! En förvirrande kamp bröt ut i mitt inre: vanans makt mot ett överlagt beslut. Hur skulle det här sluta?

Min första impuls var att tömma fickan över honom, dränka honom i ett regn av enkronor. Men så kan man ju inte bära sig åt mitt i lunchrusningen, vad skulle folk tro? Och medan förhandlingarna pågick inne i skallen, vandrade mina fötter vidare. Gjorde jag ingenting snart, skulle jag som vanligt ha passerat en tiggare, oförmögen att handla annorlunda.

Det blev ett riktigt, riktigt uselt och missriktat kast. Blixtsnabbt sträckte han sig åt sidan och fångade elegant upp enkronan med en plastmugg i handen:
– Tack, sa han med ett leende.

Lämna ett svar

Göran i Tvedestrand beskuren

Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.

Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.

Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare.  Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den  berättelsen tillsammans med andra.

Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.

Göran en face

Klicka ovan för en högupplöst bild