Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Tomteskur

När jag var barn fanns det ett skurpulver som hette Tomteskur.
Det kom i en rund pappburk, som hade en bild av en tomte som höll upp en burk Tomteskur, som hade en bild av en tomte som höll upp en burk Tomteskur – i all oändlighet! Jag var trollbunden. Visst, om man kikade tillräckligt noga, så räckte det med två bilder för att det inte skulle finnas någon ytterligare figur att upptäcka, bara lite trycksvärta. Ändå såg jag för min inre syn en oändlig rad av tomtar med tomteskurburkar i händerna.

 

Häromdan kom jag att tänka på den här tomteskureffekten. Jag var på Kulturhuset i Stockholm och såg Krilon. Uppsättningen, som hade premiär en månad tidigare, byggde på Eyvind Johnsons romantrilogi från början av 1940-talet om en grupp människors motstånd mot dåtidens nazistiska tidsanda.

Den fem timmar långa föreställningen började med att en av skådespelarna vände sig direkt till oss i publiken och förklarade att det här bara skulle ses som en provföreställning. Det vi bevittnade – förstod vi efter tag – var tänkt att äga rum först om fem år, då Kulturhuset fått en ny ledning som gjort drastiska ändringar i repertoaren. Detta sedan ett främlings­fientligt och nazistanstruket parti – gissa vilket – tagit den politiska makten i landet.

I spelet som följde ställdes alltså två fiktiva skeenden mot varandra: dels vad som hände karaktärerna i den fiktiva Krilongruppen på 1940-talet; dels hur det gick för de fiktiva skådespelarkaraktärer som hösten 2023 spelade karaktärerna i Krilongruppen. När det så småningom blev paus, hade en av vännerna i vårt sällskap fått nog: det var för mycket metateater och för lite Eyvind Johnsson för hans del. Så han bröt upp. Vi skiljdes åt och han gick sin väg.

Ett par timmar senare – under sista aktens slutmonolog som gav röst åt de nya makthavarnas kulturpolitiska manifest – hände samma sak igen, men nu som en kul grej, en del av fiktionen. En kvinna i publiken reste sig upp, trängde sig fram genom bänkraden, klampade upp för trapporna och försvann ut i foajén.

Först nu efteråt slår det mig, att hennes fiktiva sorti från scenen och min väns autentiska uttåg ur Kulturhuset gick på ett ut i detta metateatersammanhang.

Vilket trolleriknep: att lyckas blanda bort korten så där, och få fakta att framstå som fiktion. Snacka om Tomteskur!

Lämna ett svar

Göran i Tvedestrand beskuren

Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.

Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.

Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare.  Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den  berättelsen tillsammans med andra.

Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.

Göran en face

Klicka ovan för en högupplöst bild