Hemsidan är klar: Berättarsalonger.se. Jag fick idén under Fabulafestivalen i höstas, när Berättarnätet Sverige hade en konferens om berättarkonsten. Först gick det inget vidare. Att lägga upp en sajt kring sig själv och sin egen verksamhet är sorgligt pretentiöst och nedslående – jag vet, i den här branschen måste man synas och hela samhället är ju vid det här laget konkurrensutsatt. Men trögt gick det, riktigt trögt. Tills, plötsligt en dag, nackhåren reste sig på mig.
Jag upptäckte att konferensens resultat har lagts ut på Berättar-nätet Sveriges webbplats och att samtalet om berättarkonstens egenart fortsatte med en rad inlägg. I ett av dem skrev Ulf Ärnström att min Beowulfföreställning är det mest intressanta berättande han hört!
”Ibland gick han fram till scenkanten och samtalade med oss, med ett mycket direkt tilltal.”
Lite längre ner skrev Jorunn Skjeggestad om sin största berättarupplevelse. Det var en gång när jag just berättat en historia från vår egen tid som jag själv varit med om. Och sen fortsatte jag direkt med liknelsen om den barmhärtige samariten.
”Det var ingen ytre virkemidler… Det eneste måtte være at han kanskje flyttet seg litt på scenen. Jeg kan tenke meg at det var bevissthet, intelligens, ærlighet, konsentrasjon og vilje som skapte en ’diamant’.”
Jag tror att i ett levande berättande så konfronteras lyssnandet nu med berättelsens då. Och att det mötet kan leda till upptäckter. Men då måste situationen här och nu tas på allvar och åhörarna betraktas som gäster som skulle kunna ha ett ord med i laget.
Ulf och Jorunn var inte ute för att recensera. De bytte erfarenheter med varandra om berättarkonstens egenart och sände sina vittnesmål ut i cyperrymden. De var det som fick nackhåren att resa sig.