Tillbaka från Köpenhamn och mitt livs gig: The Danish String Quartet firade 10-årsjubileum och jag skulle stå för prologen till avslutningskonserten. När åhörarna kom bjöds de på champagne & frukttårta. Och senare på kvällen ställde förste violinistens syster fram en läcker buffé – hon hade lagat mat för 150 personer! I stället för inträde, ett skrin där man kunde lägga ett frivilligt bidrag.
Ja, det var generöst. Och med kollegor, inspirerande lärare och en färöisk kör som gästsolister, blev det hela till en gränslös spelmansstämma där den klassiska musiken öppnade sig åt alla håll. Urproffsigt, lekande vitalt och okonstlat. Men vad berättar man vid ett tillfälle som bryter sig loss från alla genrer och format? Jag valde en historia av Karen Blixen, för det här var ju som Babettes Gästabud fast på riktigt!
Blixen är fascinerande. Hennes romantiska berättelser kan först verka daterade, med förtappade konstnärer som irrar omkring och kämpar med ödet i en värld av antika sättstycken. Men där bakom kulisserna står hon själv och gör sig så synlig, att hon når fram till oss sentida med bud på hur livet ska levas: Se det som ett musikstycke! Spela på bara, det bästa du kan – vad som än händer och vem du än må vara! Men, för guds skull, glöm inte att lyssna på de andra!
Och det var vad kvartetten gjorde. De hade hållit sig till Facebook för att dra publik till evenemanget, så det var vännerna och deras vänner som kom. Och där tror jag gränsen går för en riktigt, riktigt bra fest.