Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Saknaden efter Mona

… och jag saknar Mona Sahlin såååå i politiken! Sucken träffade mig i går, mitt under morgon­kaffet, när jag läste en väns inlägg på facebook. Den var så ogarderad att den gick rakt in: vem saknar jag själv?  Inget ansikte dök upp, det var bara tomt. Underligt, någon måste jag väl ändå sakna?

Det var en sån där januarigrå dag, när man inte tar sig för med det man borde. Och inte har lust med något särskilt, bara få undan några likgiltiga böcker ner i en konsum­kasse. Det dammade om dem. Som gjort för en ordentlig rensning av bokhyllorna – med dammsugare och allt. Fast nej: det skulle ta hela dan.

Stänga av och tränga bort – det går av sig själv när man är på gång. Gudskelov, annars fick man väl ingenting gjort. Men där emellan, när inget annat pockar på, ger sig saknaden ordlöst till känna. Så var det i går. En stämning nära den där grundläggande, som vi alla gör allt att förtränga: hur livet är ett andetag mellan två evigheter. Det är då man knäpper på radion, ifall den inte alltid står på för säkerhets skull.

Fram på eftermiddagen trängde Håkan Juholts röst igenom P2-musiken: …lämnar jag med omedelbar verkan uppdraget som ordförande för socialdemokraterna. Dags för ännu en ny partiledare.

Så här i efterhand vill Mona Sahlin klokt nog skrota hemlighetsmakeriet runt valberedning och verkställande utskott. Men hur öppet kan ett parti vara som håller på att sprängas inifrån? Som aldrig har stått inför större utmaningar utifrån? Som går igenom sin största kris någonsin?

Jag tror inte att min vän på facebook saknade en ny stark partiledare. Jag tror hon saknade ett ansikte för själva öppenheten. Den som kan vara lika svår att stå ut med när man är ensam med sig själv.

Lämna ett svar