Folk står där ensamma eller i små klungor framför gravarna. Någon plockar bort en kvist eller ett par vissna löv, andra sätter dit en blomma. Alla har ljus med sig. Så sänker sig skymningen. Besökarna blir svårare att urskilja medan gravljusen träder fram allt klarare i mörkret.
Den här ordlösa seden att tända ett ljus på Alla helgons dag är rätt ny och för varje år blir ljusen på begravningsplatserna fler och fler. Det glimrar av spår från tankar på dem som inte längre finns. Inte ett ord blir sagt. Men jag tänker lättare på någon som inte är, när det visar sig att andra också gör det. Empati smittar som ebola.