Är det poängen som är poängen?

Då och då hör jag en historia som är riktigt bra – den ska jag komma ihåg. Så efter ett tag är den ändå spårlöst borta. Eller jag kanske redan har något på repertoaren som skulle passa att berätta, men mina synapser har lagt av och kopplar inte fram mig. Vad göra? Finns det några knep?

På Cafe Ratatosk vidarebefordrar Ulf Ärnström ett tips: fråga vad historien handlar om – vad som är poängen med den – och sätt ord på det. Ja, kanske. Men för mig räcker inte det. Jag behöver framför allt en rubrik som lyfter fram en konkret situation i berättelsen, kanske en udda detalj. För det var den som en gång gjorde intryck på mig. En sådan ingång är lätt att minnas. Den är dörren in i ens egen fascination. Hittar jag den, har jag också historien – någonstans i känslominnet, vill säga. Men varför ska jag berätta den i just den här situationen? Det måste ju vara någon vits med det. Och då är det nog en hjälp, om man har det där poäng-ordet till hands.

Minnesknep är bra, särskilt om dom fungerar – bara dom inte går ut över lusten. Jag vill att en beprövad historia ska kunna överraska mig igen; vill upptäcka något som jag inte tänkt på tidigare när jag berättar. Ja, jag har det som bäst när jag inte riktigt fattar allt jag själv säger. Fanns det inte kvar en gåtfull bottensats, skulle jag nog lägga av.