I våras följde jag med Kersti Ståbi på hennes resa in i Völuspå. Jag lyssnade under repetitionerna, jag lyssnade under avslutningskonserten på Musikhögskolan – och det hon då åstadkom var ett storverk. Men vad hade jag som hennes förste lyssnare egentligen haft för mig?

Den gåtan tar jag med mig, när jag nu fortsätter min masterutbildning i Praktisk kunskap på Södertörns högskola. Som professionell berättare vet jag en del om historier – hur man bygger upp dem och hur man framför dem. Det finns också mycket skrivet om den saken. Men vad gör man när man lyssnar?

Konsten att lyssna och konsten att berätta eller sjunga – jag har på känn att det nog är två sidor av samma mynt. Vilken utmaning att nu få chansen att reda ut den saken lite närmare.

Det har näsan gått 5 månader sen mitt senaste inlägg. En ganska lång tystnad – eller hur man nu ska uttrycka sig när det som här handlar om att skriva.

Under tiden har jag främst ägnat mig åt att lyssna. Jag har coachat människor som velat berätta en livshistoria på Storydox-scenen. Jag har lyssnat på Kersti Ståbi när hon jobbat fram sina urmusikaliska föreställningar kring Völuspå från den Poetiska Eddan. Och på Ale Möller som i somras höll en strålande kurs kring lyssnande & musik på Lendas.

Sist men inte minst, har jag lyssnat på Beethovens pianosonat op. 13, ”Pathétique”. Hur väva samman det dramatiska tonflödet med några besläktade berättelser av Selma Lagerlöf i en föreställning, utan att musiken dränks i ord?

Ett bra samtal förutsätter att man håller tyst då & då och lyssnar på den andre. På samma sätt bygger det goda berättandet och musicerandet på lyssnande, en ljudlös aktivitet i andras närvaro. Det är en konst som får tystnaden att tala. Saknar något motsvarande när jag skriver.

Häromdan la en vän, Mart Marend, ut ett av sina foton på Facebook med kommentaren:
Tallens tårar
ger landskapet nytt perspektiv.
Vindstilla i dag.

Jag fastnade vid den vackra bilden. Det var nåt speciellt med den som inte riktigt framgick av hans egen målande haiku. Droppen på kvisten gör något. Och jag fick infallet att i en kommentar formulera om texten så här:
Stilla vinterdag
Tallens tårar sluter sig
om världen.

– Lysande! blev Marts svar. Men ett strul med tekniken gjorde att det kom först dan därpå. Under tiden fanns han av och till i mina tankar. Ja, så kan man umgås numera.

Samtidig, i en annan del av nätet, filmades en våldtäkt medan den pågick. Tusentals människor i den slutna gruppen hade möjlighet att följa övergreppet live.

Samtidigt, i en annan del av världen, höll den nyinstallerade presidenten tal från Vita huset – som om det vore en utsändning från Gotham City.

Ibland slås jag av världens samtidighet. Jag blir påmind om att världen är en enda och att jag delar den med alla andra. Men att hantera detta, när den också blir allt mer virtuell?S

Igår var det premiär för Storydox, den nya scenen för sanna berättelser ur livet. Vi som jublande trängdes i salongen fick oss till livs sex märkliga, festliga och gripande historier kring temat På gränsen. Ni som inte var där kan snart ta del av dem på Storydox’ podd eller Youtubekanal.

Dagen innan hade en av berättarna skadat sig. Producenten ringde upp och bad mig att för säkerhets skull stå standby med någon berättelse:
– Ta Min första cykel, sa hon, den skulle nog passa bra. Visst, sa jag. Och så var det avtalat.

Först efteråt slog det mig att jag aldrig haft någon gräns i tankarna med den historien. Om det skulle vara poängen, kunde jag då berätta den osökt och sannfärdigt? För att komma underfund med den saken fick jag släppa mitt vanliga inifrån­perspektiv och istället försöka lyssna på historien utifrån, som producenten hade gjort.

Jag gick långsamt igenom samma händelseförlopp som jag brukar; tog med samma räcka av scener. Men jag lyssnade fram berättelsen för mig själv som om den varit någon annans. Då kom den lite på avstånd och jag upptäckte att visst kunde man tolka förloppet som en av barndomens alla gränspassager mot ett vuxet liv. Jag hade bara inte tänkt ut och formulerat den poängen.

Det tänker jag också undvika i fortsättningen. Jag vill inte känna till eller räkna ut allt, utan låta åhörarna fylla i, tolka och bidra till berättelsen mening. Det är då det kan slå gnistor mellan scen och salong.

PS. Den skadade berättaren repade sig och berättade en strålande historia om hur han en gång råkade ut för trakasserier på tunnelbanan och plötsligt fick kraft att svara på dem. För min del hade standby-läget kommit med nya insikter. Slutet gott, allting gott.

Det var 20 år sen jag hade Odysséen på repertoaren. Att återvända till den berättelsen och ta upp den igen är en märklig upplevelse. Jag tar samma vägar genom eposet som den gången. Men under pågående flyktingkatastrof får episoderna en annan och skarpare återklang.

Ta t ex Nausika som kallade tillbaka sina flyende väninnor, sen Odysseus halvdöd flutit iland på fajakernas ö:
– Kommer det hit en nödställd är det vår plikt att hjälpa!

Det var den normen som barden mest envist hamrade in hos åhörarna, när han på 800-talet före vår tidräkning sjöng sina sånger så som vi fått dem bevarade. Gång på gång tog han tillfället att gå igenom reglerna för hur man behandlar främlingar. Man tar emot dem, ger dem något till livs och nånstans att sova. I den ordningen. Först därefter kan det vara dags att formellt fastställa deras identitet:
– Vem och varifrån är du? Var har du hem och föräldrar?

Odysseus fick ångra att han själv bröt mot gästvänskapens bud, när han trängde in i cyklopens håla med 12 beväpnade män och tog för sig av maten utan att ha blivit inbjuden. Det ledde till ett våld utan motstycke. På kuppen gjorde han sig till dödsfiende med Poseidon, havets härskare. Under tio års tid tvingades han sen att fly kors och tvärs över Medelhavet undan jordskakargudens vrede.

Även friarna beseglade sitt öde genom att bryta mot plikten att hjälpa. Vid hemkomsten går Odysseus går runt bland dem som en tiggande främling och hejdas med orden: ”Väck med dig, gubbe! Försvinn! Av tiggare har vi tillräckligt.” Då svarar han, genomsyrad av sina flyktingerfarenheter:
– Stör det att jag är oparfymerad, har dåliga kläder?
xJa, jag går runt och tigger bland folk. Det är nöden som xtvingar.

Det var bestämt att Fabula Berättarscen den 7 april skulle gå i kraftfulla kvinnors tecken, men ingen hade kommit på en bra rubrik. Den kom på mejl några dar senare: Häxa! Och det klack till när minnet från en bilsemester i Portugal på 70-talet trängde sig på. Igen.

Vi var på hemväg och hade passerat spanska gränsen upp mot Salamanca. Bredvid mig i framsätet på min Renault 4 L satt Rebecka, en gammal kompis. Och bland pick och pack i baksätet hennes väninna Ann-Katrin.

Bilfärder är som gjorda för långa samtal men det här hade varit en lång tur. Vi skulle hem, var mätta på intryck och småtrötta på varandra – i alla fall jag. Fast Rebecka fick som vanligt fatt i en tråd och började nysta. Hon pratade på i solgasset medan vi slingrade oss upp för ett bergspass.

Själv försökte jag hålla min svindel i schack och koncentrera mig på vad som kunde dyka upp bakom varje ny hårnålskurva. Så rätade vägen ut sig och ledde in i en skogsdunge. Därinne i skuggan kunde jag äntligen slappna av och lyssna. Bara för att strax vända mig mot henne och väsa: Häxa!

Hennes bestörtning! Så brast hon i skratt – med tårar i ögonen. Vad hade jag nu ställt till med?

Situationen minns jag fortfarande hur tydligt som helst. Men vad hade triggat mig? Ingen aning. Så häromveckan bjöd jag hem Rebecka för att kanske få gåtans lösning. Jo, hon mindes också den där händelsen för över 30 år sen. Fast bara vagt. Och hon kunde väl inte veta vad som drivit mig? Händelsen den gången hade vi ju faktiskt varit två om:

– På den tiden ville jag ha dig, sa Rebecka, även om jag visste att vi två aldrig skulle få ihop det. Jag kan ha misstänkt nåt mellan dig och Ann-Katrin. Kanske var det bara svartsjuka. Och drivande som jag är, så…

Här hade jag odlat ett dåligt samvete i decennier. Och när det dras fram i ljuset så imploderar det bara: poff!

Men gåtan är fortfarande olöst: var fick jag Häxa! ifrån?

SD går framåt och alla sig förundrar. Själv grottar jag ner mig i gamla hjältesånger om Sigurd Fafnesbane. Det gjorde även Wagner på sin tid. Hans operor fick den unge Hitler att brista i gråt: se där urtypen för den sanne ariern! Och sånt håller jag på med.

Det främsta skälet är att jag får tillfälle att jobba ihop med min genommusikaliska berättarkollega Kersti Ståbi. Den 7 oktober presenterar vi på Teater Pero Drakringen – ett sång och berättarprogram ur den Poetiska eddan.  Mer info>>

I somras berättade jag på Ljungbyfestivalen en isländsk släktsaga om den fredlöse Gisle Sursson. Ett myller av personer med snarlika namn, de flesta på ett eller annat sätt släkt med varandra. Nu sitter Kersti och jag med fragment av ett tusen år gammalt epos som en gång har sjungits. Hur lät det när Gisle på sin tid lyssnade till det ödesdigra spelet mellan eposets huvudpersoner: de två äkta paren Sigurd & Gudrun, Brynhild & Gunnar? Vi kan bara ana och söka en motsvarande form som blandar sång med berättande på ett levande sätt.

De två paren verkar ha stått modell för den lika explosiva fyrkanten i släktsagan, där Gisle pekar på Gudrun som själva sinnebilden för lojalitet syskon emellan. Sigurdsristningarna i Sverige och det färöiska danskvädet om Regin smed är andra spår som antyder att berättelserna kring Sigurd Fafnesbane och den förbannade ringen spred sig som en löpeld över hela Norden mot slutet av vikingatiden.

Vad gjorde dem så populära? Kanske att lyssnarna den gången levde i en övergångstid – deras löst sammanhållna släktsamfund höll på att ge vika för kungadömen med envåldshärskare över avgränsade territorier. De var delaktiga i ett ödesdrama och kunde spegla sin egen osäkra tillvaro i de tragiska hjältesångerna om Sigurd och personerna runt honom.

Idag imploderar den ena nationalstaten efter den andra i jättelika flyktingströmmar. Få orkar se sig som deltagare i det dramat och våra vetenskapliga dystopier har knappast plats för hjältar och ondskefulla drakar. Så jag förvånar mig inte över Sverigedemokraternas framgångar. De bygger på en djupt känd oro för framtiden.

Tanken hade farit igenom huvudet att jag kunde få priset den här gången. Det var bara två år sedan jag senast var inbjuden till berättarfestivalen i Ljungby och så kort tid brukar det inte gå mellan varven. Så jag blev väl inte överraskad, men ordentligt tagen.

I år firar festivalen sitt 25-årsjubileum. Den gången var jag en av entusiasterna som samlades i Målaskogs skola utanför Ljungby – så djupt in i mörkaste Småland man kunde komma innan stormen Gudrun rev ner alla träden. Vi hade varit ute och berättat på hembygdsgårdar och skolor runt omkring i trakten. Nu fick vi en berättar­kväll för oss själva där vi kunde bränna av våra bästa historier inför varandra.

Att få sina likars intensiva uppmärksamhet sporrade oss in i en värld, som åtminstone jag själv aldrig varit så helhjärtat innesluten i tidigare. Det magiska lyssnandet smittade av sig. Vi blev allt öppnare och sårbarare ju längre kvällen led och fram på småtimmarna förvandlades berättelserna till repliker i ett levande, vindlande samtal.

På den tiden ägnade jag mig åt scenberättande och jobbade med stora, långa epos. Det fascinerar mig fortfarande. Men jag har med åren upptäckt att muntligt berättande är en konstart som kan utvecklas åt alla möjliga håll. Så vad är det egentligen man premierar med ett pris? Jag tror att det närmaste man kommer en gemensam nämnare för goda berättare, är en känsla för rummet eller situationen man berättar i. Det kan röra sig om vilket rum som helst: ett klassrum, på dagis, runt matbordet, i biblioteket eller på en festivalestrad. Bara en berättare som är där på riktigt, kan få med sig åhörarna helt och hållet in i berättelsens värld.

Det sårbara, levande berättandet fram på småtimmarna i Målaskogs skola har jag försökt återskapa nu i 25 år. Jag ser Mickelpriset som ett erkännande för den strävan. Så, ja tack: gärna pension men först en rejäl utmärkelse.

.

Häromdagen kastade jag en slant åt en tiggare. Det var första gången någonsin, trots att de länge varit väl synliga överallt i Stockholm. Så varför just nu?

De blev avhysta från sina eländiga övernattnings­ruckel i Högdalen, OK. Men att dom också blev skyldiga kronofogden 600 kr per skalle för den tjänsten!

Där gick det fanimej en gräns. En protest var på sin plats. Att obesvärat släntra förbi en tiggare är en konst jag övat på så länge att den blivit en väl inrotad vana. Det handlar bara om att leka blind eller åtminstone oberörd – och jag har blivit rätt hårdhudad med åren. Ändå lyckas jag aldrig helt förtränga en pinsam känsla av att vara genomskådad.

Nu var jag i alla fall på väg mot nedgången till pendeln vid Solna station. Innan jag gick hemifrån hade jag föst ner vad jag hade av lösa pengar i ytterfickan på min duffel. Inget fumlande här inte, när stunden väl var inne. Så får jag syn på honom i entrén:
– Nej, där sitter han! Genast slog olusten till. Och lika snabbt en motreaktion: Varför i herrans namn har jag det på det här viset? Nu ska han ju få sin slant! En förvirrande kamp bröt ut i mitt inre: vanans makt mot ett överlagt beslut. Hur skulle det här sluta?

Min första impuls var att tömma fickan över honom, dränka honom i ett regn av enkronor. Men så kan man ju inte bära sig åt mitt i lunchrusningen, vad skulle folk tro? Och medan förhandlingarna pågick inne i skallen, vandrade mina fötter vidare. Gjorde jag ingenting snart, skulle jag som vanligt ha passerat en tiggare, oförmögen att handla annorlunda.

Det blev ett riktigt, riktigt uselt och missriktat kast. Blixtsnabbt sträckte han sig åt sidan och fångade elegant upp enkronan med en plastmugg i handen:
– Tack, sa han med ett leende.

Det slog henne i flygplanet, där hon satt bredvid några gamla strupsångare från Sakhalin. Alla var de på väg till Yukon International Storytelling Festival i norra Kanada – en viktig scen för ursprungsfolkens berättande. Vad hade hon att bidra med som berättigade hennes deltagande? Inte ett skit!

Jag minns mycket väl desperationen i flickans röst när hon förde upp-
levelsen på tal. Tillfället var speciellt. Jag hade lyckats samla henne, hennes mor och hennes mormor – tre generationer av danska berättare – till ett gemensamt samtal.

Nu, drygt tjugo år senare, återvänder Lise Marie Seidelin Nedergaard till det här minnet, när hon som den första presenterar sig på den nya sidan Månedens fortæller. Hon fick lov att välja sig själv den gången: att hon var både en modern människa och en modern berättare.

Det är spännande att följa en människas dialog med sig själv över två decennier. I dag tänker hon att det viktiga är hur man förhåller sig till sitt material, inte materialets ålder. Det gäller att kunna hantera spänningsfältet mellan berättelsen och samtiden den berättas i.

Så sant. Jag tror att Lise Marie pekar på ett dilemma som också kan ses från ett annat håll: muntligt berättande har alltid varit ett personligt berättande. Samtidigt som man berättar en historia, förmedlar man också sig själv – alldeles oavsett vad man kan tänkas representera i övrigt. Och det kan ha sina sidor i jag-löshetens tidsålder.

Foto: Amanda Glans    

Förra söndagen inleddes den sjätte Hakayafestivalen i Amman med en fråga hängandes i luften: vad berättar man för historier när kriget när som helst kan bryta ut? Svaret gavs i invigningstalet: historier om det levande som dränker förstörelsens röster. Ett par dagar senare gjorde palestinska berättaren Fidaa Ataya just detta i flyktinglägret Jerash en knapp timmes biltur norr om Amman.

Vi var fyra berättare från Fabula som hade förmånen att delta i festivalen med föreställningar och verkstäder i livshistorier för berättare från Jordanien, Palestina, Egypten och Sudan.

Hakayafestivalen är den enda existerande arenan där en ny, urban generation av berättare från hela MENA-regionen kan mötas och utbyta erfarenheter. En sådan möjlighet är helt avgörande för den som ger sig in på en karriär som professionell berättare – ett av de mer ensamma jobben i världen. Man behöver dela sina upplevelser och reflektera över dem tillsammans med kollegor och mer erfarna. Det är så berättare utvecklas och får inspiration. Och det är så det muntliga berättandet kan sprida, bevara och förnya folkkulturen i länder där högsta prioritet ges åt läs- och skrivkunnighet, färdigheter som också underminerar mycket av det traditionella kunnandet.

Fidaa gav till ett förtjust rop, när vi sa att vi gärna ville följa med henne till lägret. Där såg vi henne för en stund fånga barnens uppmärksamhet med en berättelse om pojken som hade alldeles för stora öron. Tillsammans gick de in i berättelsens värld och lät den för en stund genomsyra sin egen verklighet. Det var vackert.

Efteråt snackade vi jobb hela vägen till Allenbybron, där hon lämnade oss och passerade gränskontrollen in på Västbanken. Hon gick mot sitt tuffa, ensamma och viktiga arbete i Ramallah med ett leende på läpparna och vi, hennes åhörare, blev belönade för andra gången.

Häromdan kom omdömet: [Essän] är gediget reflekterande, mångperspektivisk och omprövande. Den har ett tankedjup, en teoretisk medvetenhet och dessutom en sorts dubbelkomposition som ger den djupverkan. Den lämnar bidrag till teoribildningen om berättares yrkespraktik. Den är välformulerad.

Visst hoppades jag, men vågade ändå inte tro på det: att min slutessä i praktisk kunskap vid Södertörns högskola skulle tas emot så väl.

Vad är det egentligen vi berättare kan? Jag hade grubblat fram och tillbaka över den saken och prövat det ena uppslaget efter det andra, när plötsligt en förträngd händelse dök upp i tankarna. Kanske skulle jag komma vidare om jag nystade i den? Det var vid Ljungby­festivalen förra året och jag höll på att berätta sägnen om Råttfångaren från Hameln. Så tappade jag för ett ögonblick tråden. Sånt händer, vilket har det goda med sig att berättaren får ett gyllene tillfälle att dra in åhörarna i berättandet med ett: få se nu, var nånstans var jag?

Men i mitt fall blev det som en kortslutning. Jag såg i ögonvrån hur folk på första raden satt alldeles hypnotiserade med halvöppna munnar. De var kvar inne i berättelsen, oändligt långt borta. Och det bar sig inte bättre än att jag kom att identifiera mig med råttfångaren i min berättelse. Vad hade jag med dessa bergtagna främlingar att göra?!

Det hela varade bara bråkdelen av en sekund. Sen fortsatte jag som om inget hade hänt. Ingen – utom jag själv – hade märkt något.

Den här spänningen mellan autenticitet och förförelse tror jag är säregen för muntligt berättande. Så jag använder Råttfångaren som en metafor genom essäns tre huvudavsnitt: Publikt berättande, Vardagsberättande och Livshistorier. Slutsatsen jag kommer fram till är att en muntlig berättare kan luras – i motsats till både författare och skådespelare, som har en barriär av fiktion mellan sig och sin publik. Och att luras, det är inget annat än baksidan av den djupt mänskliga förmågan att oförställt kunna säga som det är.

Så vad gör jag nu med det här? Väl skrivet är en sak, bra berättat en annan.

I centralens pocketshop kom en kontinental frihetskänsla över mig: fem timmar i första klass till Köpenhamn. Så jag sträckte bara ut handen och fick tag i en bok som låg trea på topplistan. På tåget sjönk jag sen ner i en oavbruten, sorgesam må bra-läsning – ja, det blev lite öl och chips också.

Det var så  jag kom att sträckläsa En dag av David Nicholls. Och eftersom jag aldrig hör talas om boken googlade jag på den och fick 71 miljoner träffar. Sån tur att det här välgjorda avtrycket av 70-talisternas tidsanda inte kom att gå mig spårlöst förbi.

Boken handlar om två människor som försöker få till det utan att lyckas – år efter år efter år. Ungefär som i filmklassikern När Harry möter Sally, men skildrat mer på djupet. Ja, boken är verkligen mycket välskriven. Men det var inte bara därför jag hjälplöst sögs in i den. Det var själva temat: köttets lust och själens obotliga ensamhet. Något man hellre läser än talar om.

Varför är det på detta viset? Få se, om vi inte kan komma åt den saken på berättarsalongen den 8 mars.

Var: Teater Pero, Sveavägen 114 Stockholm
När: kl 19.00
Bokning: 08-612 99 00 eller goran@berattarsalonger.se

Egyptiskan Aliaa Magda Elmahdy har lagt ut en nakenbild av sig själv på internet. För ett år sedan hade det varit otänkbart men så kom den arabiska våren. Hon gjorde det i syfte att stödja revolutionen.

Vid det här laget har bilden väckt en enorm uppmärksamhet. I mångas ögon är hon en hjältinna, andra ropar på dödsstraff. Någon skryter med att ha runkat av sig framför bilden.

Hon har bitit huvudet av skam, gett Jante fingret och framställt sig själv lika naken som sagans Kejsare utan kläder. Att blotta sig så inför hela världen är modigt.

Själv utmanas jag av något annat som varken är tabubelagt eller progressivt: att öppna sig för en annan. En djävla skillnad, slår det mig så här på Alla hjärtans dag.

Häromdan var vi ute och gick, en vän och jag. Blev stående mitt på Västerbron: där på broräcket hängde ett jättelikt getingbo av hänglås, det ena fastkedjat vid det andra i lager på lager. För två år sen såg jag samma sak – fast med låsen mer utspridda – på en bro över floden i Dnepropetrovsk.

Nu har alltså ritualen med kärlekslås slagit rot också i Sverige: vår kärlek ska bestå lika länge som låset, för vi har kastat nycklarna i sjön.

Visst är det vackert med ceremonier som uppstår från den ena dan till den andra och som spontant sprider sig över hela världen. Och häftigt att den här seden som omväxling kommer österifrån. Men vad är det egentligen bilden visar? Att kärleken är flyktig som en fågel. När väl jag hittat det rätta föremålet för min kärlek, måste vår förening skyddas. Stäng dörrarna om den. Håll fast den med bojor och lås – tätt, tätt, tätt.

Bara vara öppen och älska, det var innan.

… och jag saknar Mona Sahlin såååå i politiken! Sucken träffade mig i går, mitt under morgon­kaffet, när jag läste en väns inlägg på facebook. Den var så ogarderad att den gick rakt in: vem saknar jag själv?  Inget ansikte dök upp, det var bara tomt. Underligt, någon måste jag väl ändå sakna?

Det var en sån där januarigrå dag, när man inte tar sig för med det man borde. Och inte har lust med något särskilt, bara få undan några likgiltiga böcker ner i en konsum­kasse. Det dammade om dem. Som gjort för en ordentlig rensning av bokhyllorna – med dammsugare och allt. Fast nej: det skulle ta hela dan.

Stänga av och tränga bort – det går av sig själv när man är på gång. Gudskelov, annars fick man väl ingenting gjort. Men där emellan, när inget annat pockar på, ger sig saknaden ordlöst till känna. Så var det i går. En stämning nära den där grundläggande, som vi alla gör allt att förtränga: hur livet är ett andetag mellan två evigheter. Det är då man knäpper på radion, ifall den inte alltid står på för säkerhets skull.

Fram på eftermiddagen trängde Håkan Juholts röst igenom P2-musiken: …lämnar jag med omedelbar verkan uppdraget som ordförande för socialdemokraterna. Dags för ännu en ny partiledare.

Så här i efterhand vill Mona Sahlin klokt nog skrota hemlighetsmakeriet runt valberedning och verkställande utskott. Men hur öppet kan ett parti vara som håller på att sprängas inifrån? Som aldrig har stått inför större utmaningar utifrån? Som går igenom sin största kris någonsin?

Jag tror inte att min vän på facebook saknade en ny stark partiledare. Jag tror hon saknade ett ansikte för själva öppenheten. Den som kan vara lika svår att stå ut med när man är ensam med sig själv.