Många sagor slutar med att de festade i dagarna tre. Men det här var ett modernt brudpar, som inte tyckte att dagarna behövde komma i en enda följd. Så de vigde sig inför prästen, brudens far och ett par andra vittnen redan förra året. Och mitt i körsbärsblomningen för en vecka sen, firade de festens andra dag genom att bekräfta sina löften inför släktingar och vänner.
Det handlar ju inte om småsaker, när man tar någon annan till sin man eller hustru att älska i nöd och lust. Det löftet bryggar över glipan mellan det som varit och det som kommer, och ger framtiden en ny inriktning. Du gör om på tillvaron och ger den andra lov att räkna med just dig i fortsättningen. Visst är det något värt att bekräfta i festliga – och gärna lite högtidliga – former.
Idén om en bekräftelseceremoni dök upp i skallen för ett par år sedan, när jag ansökte hos länsstyrelsen om att bli borgerlig vigselförrättare. Men det visade sig vara ett politiskt hedersuppdrag som partierna delar ut till sina betrodda medlemmar, så det gick inte alls. Underligt, tänkte jag, att en vigsel måste kopplas antingen till religion eller till politik – många står ju numera främmande inför båda.
Fast man kunde ju låta bröllopsfesten hålla på ett tag och följa brudparet ett stycke på vägen. Under vigselakten får Gud eller kejsaren sitt. I akt två får brudparet tillfälle att bekräfta sina löften inför släkt och vänner. Den församlingen blir i praktiken deras viktigaste vittnen på att de står fast vid sina löften.
Det blev en festlig och meningsfull ceremoni. Efteråt fick vi en liten glimt från första akten. När vigseln var över hade prästen gått fram och frågat brudparet om deras framtidsplaner, om det kanske var aktuellt med barn:
– I så fall ställer jag gärna upp.
– Så himla snällt. Men det behövs verkligen inte, slapp det ur bruden. Som tänkte att det måste finnas barnvakt på närmare håll.