Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Berättare, råttfångare och deras praktiska kunskap

RåttfångarenHäromdan kom omdömet: [Essän] är gediget reflekterande, mångperspektivisk och omprövande. Den har ett tankedjup, en teoretisk medvetenhet och dessutom en sorts dubbelkomposition som ger den djupverkan. Den lämnar bidrag till teoribildningen om berättares yrkespraktik. Den är välformulerad.

Visst hoppades jag, men vågade ändå inte tro på det: att min slutessä i praktisk kunskap vid Södertörns högskola skulle tas emot så väl.

Vad är det egentligen vi berättare kan? Jag hade grubblat fram och tillbaka över den saken och prövat det ena uppslaget efter det andra, när plötsligt en förträngd händelse dök upp i tankarna. Kanske skulle jag komma vidare om jag nystade i den? Det var vid Ljungby­festivalen förra året och jag höll på att berätta sägnen om Råttfångaren från Hameln. Så tappade jag för ett ögonblick tråden. Sånt händer, vilket har det goda med sig att berättaren får ett gyllene tillfälle att dra in åhörarna i berättandet med ett: få se nu, var nånstans var jag?

Men i mitt fall blev det som en kortslutning. Jag såg i ögonvrån hur folk på första raden satt alldeles hypnotiserade med halvöppna munnar. De var kvar inne i berättelsen, oändligt långt borta. Och det bar sig inte bättre än att jag kom att identifiera mig med råttfångaren i min berättelse. Vad hade jag med dessa bergtagna främlingar att göra?!

Det hela varade bara bråkdelen av en sekund. Sen fortsatte jag som om inget hade hänt. Ingen – utom jag själv – hade märkt något.

Den här spänningen mellan autenticitet och förförelse tror jag är säregen för muntligt berättande. Så jag använder Råttfångaren som en metafor genom essäns tre huvudavsnitt: Publikt berättande, Vardagsberättande och Livshistorier. Slutsatsen jag kommer fram till är att en muntlig berättare kan luras – i motsats till både författare och skådespelare, som har en barriär av fiktion mellan sig och sin publik. Och att luras, det är inget annat än baksidan av den djupt mänskliga förmågan att oförställt kunna säga som det är.

Så vad gör jag nu med det här? Väl skrivet är en sak, bra berättat en annan.

8 svar till “Berättare, rÃ¥ttfÃ¥ngare och deras praktiska kunskap”

Lämna ett svar