Vägen till sagans land
För en tid sedan arrangerade jag en workshop med den mästerliga Helén Dejke och upptäckte igen hur kul det är med ramsor och sagor. Ingen leker in åhörarna i sagans värld lika osökt som hon; ingen är lika självklart förankrad med oss andra i berättarrummet.
Jag berättar själv gärna sagor, men får sällan napp när jag letar i texterna efter en ny att komma med. Det finns ett hav av sagosamlingar att ösa ur, men de svenska folksagorna upptecknades jämförelsevis tidigt under förra delen av 1800-talet. Och då skrevs de vanligen ner på ett för mig stendött, litterärt konstspråk. Där har det brukat ta stopp.
Om jag ändå haft tillgång till Den svenska folksagan, ett nyutkommet verk i tre delar författat av berättarveteranerna Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt. I var sitt band presenterar de där Insamlarna, Berättarna och Berättelserna. Lärt, ingående och levande. Verket borde bli en guldgruva för en ny generation av berättare. Så mycket lättare nu, att hitta sagor att göra till sina egna – och upptäcka vad berättarkonsten går ut på.
Fabula firade utgivningen med en berättarkväll i Sinnenas trädgård. Där berättade jag en version av Lilla Rosa och långa Leda – en välkänd folksaga som förstås Gustavsson & Palmenfelt tar upp. Själv hörde jag den för länge sen i Danmark där den kallas Guld-Elsa och Skit-Elsa. Det var en fröjd att knyta an till det minnet, ridande på lusten som Heléns workshop hade väckt.
Vrida på sin historia
Den här gången – inför Storydox PÅ SPEL på Stadsteaterns Kafé Klara nu på måndag – är jag både coach och en coachad berättare. Så skulle alla ha det. Jämt. Fick man bara till världen på det viset, skulle den bli ett lyckorike.
Genom att se och lyssna på en medmänniska utifrån, hjälper jag henne vara trogen mot sig själv. Genom att själv bli sedd och hörd, påminns jag om hur svårt det är. Hur lätt man gömmer sig eller larmar & står i.
Historien om min första cykel hade för länge sen fått sin form & blivit ett nummer jag kunde dra när som helst. Men vad hände med de flyktiga ljuden och de flimrande bilderna jag faktiskt mindes? Stämningarna jag bar med mig från när det begav sig? I sin ordlöshet bleknade minnesfragmenten bort och skymdes av berättelsen.
Nu blev jag ombedd att vrida & vända på den, så att den skulle passa in under temat PÅ SPEL. Helst utan att göra våld på vad som verkligen hände den gången. Jag testade och fick feedback. Då kom nästa utmaning: hur har jag det nu med det barnet?
Att med andras hjälp på nytt pröva en bit av sitt liv – alla borde då och då få den chansen.
Vestlunddagarna
 |
hölls för andra året på Tollare folkhögskola 19-20 mars 2015. Konferensen är initierad av Gösta Vestlund, nestorn bland svenska folkbildare, och har yttrandefriheten som ett huvudtema.
Där ledde jag en berättarsalong Med rubriken: Hur kan man vara så jävla naiv? Ja hur kan man tror på det där med demokrati och mänskliga rättigheter? Provokativt, kanske. Men hur ska folkbildningen hålla sig levande om vi inte ibland utmanar oss själva?
Läs mer om Vestlunddagarna
Fornnordiska berättelser i ett nutida rum
Hur blåser man liv i historier från den norröna diktningen, så gamla att de kanske berättades redan på järnåldern? Hur knyter man an till den världen med egna historier? På sommarens nordiska berättarseminarium i Eslöv gör vi en stor, gemensam verkstad för berättare som vill jobba med något av följande teman:
– Vad finns det för nycklar som får den nordiska mytologin att öppna sig för oss sentida efterföljare?
– Hur handskas man med språket, bokstavsrimmen och alla namnen? Med rytmen och sången?
– Muntligt berättande är alltid personligt – också när materialet man utgår ifrån tillhör det nordiska kulturarvet. Hur hanterar man den utmaningen?
Kursledare:
Marit Jerstad, grundare av högskoleutbildningen i berättande på Oslo universitet. Har undervisat i nordisk mytologi sedan 1980-talet.
Knut Harris, filolog och författare. Har just nyöversatt Völvans spådom till norska tillsammans med Marit.
Göran Hemberg, berättare och praktisk filosof.
Var: Eslövs folkhögskola, www.eslov.fhsk.se
När: 20-25 juli 2014
Anmälan: senast 2014-05-01 till
Ola Henricsson, ola.henricsson@ostra.goteborg.se
Deltagaravgifter SEK:
Enkelrum med dusch 6.150, med wc 5.900.
Dubbelrum med dusch 5.200, med wc 5.050.
Hemmaboende deltagare 4.300, medföljande 3.500.
Hur gör man när man spår?
.
.
.
I motsats till författare, filmare och andra ord- & bildförmedlare kan en muntlig berättare inte frigöra sin historia från sig själv. Det är den stora utmaningen med Marit Jerstads och Knut Harris mästerliga nyöversättning av Völvans spådom. De vill få den utsägbar på nytt – ja, sångbar.
Verket består av ett drygt 60-tal korthuggna strofer, packade av gåtfulla bilder och storslagna syner. De har bevarats i ett par medeltida nedteckningar på Island. Även Snorre Sturlason, som levde under samma epok och mer än någon annan har påverkat vår syn på fornnordisk kultur, även han tog med ett utdrag av dikten i sin Edda: ett kompendium över den gamla muntliga diktkonsten som redan då höll på att bli överspelad, hednisk och svårbegriplig som den var. De som sedan dess försökt sig på nyöversättningar av Völvans spådom har riktat sig till läsare, ofta bland lärda specialister. Jerstad & Harris vänder sig till utövare. Med sin bok Voluspå – gudinnene og verdens fremtid presenterar de ett manus eller kanske snarare ett partitur, avsett att framföras.
Det är vanligt att tolka Völvans spådom i ljuset av kampen mellan hedendom och kristendom under vikingatiden. Jerstad & Harris går längre tillbaka. De fäster sig snarare vid tecken på hur det kan ha gått till när den nya asatron under järnåldern växte fram jämsides med den äldre vanekulten – utan att någonsin helt lyckas ta över. Författarna finner i Völvans spådom spår efter en urgammal fruktbarhetskult, en underström genom fornnordisk kultur allt sedan den stora Modern dyrkades under bronsåldern.
Varför förkunnar völvan bara gudarnas undergång? Vad hände med gudinnorna, undrar författarna. Deras oförställda frågor fick mig att sträckläsa boken. På köpet fick jag mig till livs en massa kunskaper och erfarenheter, serverade med lätt hand. Tänk om jag hade haft tillgång till dem för tio år sedan när jag själv gav mig i kast med detta orakel. Då skulle jag kanske inte ha drunknat i lärt mörker och ett virrvarr av tolkningsmöjligheter.
Jerstad & Harris presenterar först hela dikten i deras nya, norska version. Sedan kommenterar de sin översättning strof för strof jämsides med den isländska källtexten. På så vis får läsaren i förbifarten en introduktion i fornnordisk mytologi: alla dessa väsen som uppträder i så många föränderliga skepnader under en mängd olika namn. Den introduktionen fördjupas sedan i ett eget kapitel. Boken ger en koncis beskrivning av källorna, den redovisar tidigare tolkningar och den aktuella diskussionen. I ett kapitel om muntlig förmedling argumenterar författarna för att dikten i sin nuvarande form mycket väl kan ha bevarat en äldre, urnordisk tradition som föregick de språkliga omvälvningarna under folkvandringstiden. De åskådliggör hur versmåttet fungerar med sina stavelserim och påpekar för oss nutida berättare att ord kunde ha en magisk kraft i våra förfäders munnar. Hur förhåller vi oss till den saken?
Jag beundrar inte minst författarnas självklart redovisade val: så där kan man tolka, men vi tycker så här. De litar på sina livserfarenheter och lockas inte för djupt in i akademiska snårigheter. För att ta ett exempel: diktens tredje strof som skildrar den tidigaste urtiden, finns bevarad olika versioner. Enligt Snorres Edda, fanns då ingenting. Det passade honom – en kristen storman som levde i en övergångstid med starka hedniska inslag – att distansera sig från folktrons mer fantasifulla uttryck. En sådan minimalism kan kanske också vara tilltalande i vår tid. Men Jerstad & Harris väljer en variant där tidernas gryning bebos av Ymer, den tvekönade urjätten som avlade barn med sig själv och livnärde sig på mjölk från den kosmiska kon Ödhumbla – allt medan hon slickade fram den första guden, Bure. Potentiellt finns de med redan i begynnelsen: alla dessa jättar och dvärgar, alver och troll, vaner och asar. Författarnas val lyfter fram den cykliska tidsuppfattningen i Völvans spådom, som skildrar världens skapelse, guldålder, undergång och pånyttfödelse. Det är spådomen som har en början och ett slut. Den fornnordiska världen har sina fyra årstider.
Marit Jerstad och Knut Harris har skrivit en praktisk handbok där en ny generation av berättare kan bekanta sig med fornnordisk mentalitet. De får i sina händer ett väl genomarbetat partitur. Återstår att framföra denna mytiska vision, göra rättvisa åt dess mystik och magi. Vilken utmaning.
Jerstad, Marit och Harris, Knut, Voluspå – gudinnene og verdens fremtid, Saga Bok AS, 2013. Saga Bok
Att få tala till punkt
Hon hade berättat sin utmätta tid och Han lyssnat. Nu var det Hans tur. Men Hon hade inte hunnit avsluta sin historia, så Han fortsatte bara att lyssna och lyssna. Efteråt undrade han:
– Hur kunde jag ha avbrutit henne mitt i?
En av många minnesvärda episoder från verkstäderna i biografiskt berättande på den sjätte Hakayafestivalen i Amman den 8-12 september 2013.
Ditt och mitt öde – våra berättelser
Amanda Glans, Kersti Björkman, Mats Rehnman och jag själv kommer att representera Fabula på den sjätte Hakayafestivalen i Amman den 8-12 september 2013. Vi ska ge berättarföreställningar och leda verkstäder.
Hakaya är ett nätverk kring Al Balad-teatern i Amman, teatergruppen El Warsha i Egypten och Arab Education Forum som är aktivt i 22 arabländer. Arrangörerna noterar hur den arabiska våren kom som en överraskning för de flesta, med enorma återverkningar i hela mellanöstern och nordafrika.
Därför önskar de nu ge röst åt människors erfarenheter och omforma dem till levande historia, vilket liknar ett projekt Fabula drev för några år sedan här i Sverige med överlevande från förintelsen. Målet är att få till stånd en bred kulturell dialog med fokus på den enskilda människan och vad hon har att berätta. Centralt för demokratiseringsprocessen, anser arrangörerna, och nödvändigt för en mer fredlig utveckling i regionen.
Ska bli riktigt, riktigt spännande.
Leyla kom loss
.
– Var så goda och sätt igång!
Jag hade just förklarat att i ett Öppet forum kan vem som helst ta upp något som ligger hen själv om hjärtat just nu. Det är fritt fram. Och finns det andra som nappar, har man sen ett samtal om saken.
Platsen var ett konferenshotell i Jeriko på Västbanken för några veckor sedan. Jag var där för Palmecentrets räkning och höll seminarier för deras palestinska samarbetspartners.
Männen kastade sig över de tomma förslagslapparna som låg på golvet mitt i kretsen av konferensdeltagare. Leyla (hon heter egentligen något annat) och de andra kvinnorna satt kvar på sina platser och såg på.
– Har du verkligen inget du skulle vilja ventilera, undrade jag.
– Kanske, sa hon, men jag vet inte… det hör nog inte hemma här.
– Men, sa jag, poängen med ett Öppet forum är ju att det är du själv och ingen annan som avgör den saken. Hon tvekade. Gick sen ut på golvet, hämtade en lapp och skrev ner det som upptog henne.
Det blev alldeles tyst när ämnet visade sig vara – sex.
. Förslagslapparna sattes upp på en vägg, en marknadsplats för idéer där man kunde skriva upp sig för något av samtalen. Andra initiativtagare talade för sin sak och samlade små grupper runt sig. Kring Leyla var det tomt. Först stod hon där tyst för sig själv, så gick det nog upp för henne att hon redan bränt broarna bakom sig.
. Plötsligt förvandlades hon till en munter månglare i en orientalisk basar, stod inte att hejda. Med rop och skratt lockade hon till sig den ena deltagaren efter den andra.
– Nej, det här måste jag bara vara med om, sa tolken och övergav mig för att snacka sex med Leyla, sju andra kvinnor och en man. Efter samtalet hade de med sig ett förslag om sexualundervisning i skolorna.
Läget i Palestina är minst lika fastlåst och ohållbart nu, som när jag var där för sex år sedan. Men då – före den arabiska våren – skulle Leyla knappast ha kommit loss som hon gjorde den här gången.
St. Petersburg
Verkstäder i organisationsutveckling med demokratiska förtecken för oberoende fackföreningar i St. Petersburg, Ryssland.
1-2 december 2012
Storywood
Konferens för berättande i undervisningen, Pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, 29 oktober 2012
ETT MÄNNISKOÖDE
En muntligt berättad historia som bygger på egna erfarenheter är ett kraftfullt och engagerande sätt att kommunicera på. I den här heldagsverkstaden får deltagarna lära sig hur man gör. Inga förkunskaper krävs.
Verkstaden vänder sig särskilt till personer som står inför olika utmaningar – uppdrag i en främmande miljö, t ex. De får ett uppskattat tillfälle att samla sig inför den verklighet de kommer att möta och verktyg att berätta om den efteråt.
FILOSOFI APROPÅ
Vad är meningen med livet? Är viljan verkligen fri eller styrs vi av ödet? Ondskan, finns den?
På den här kursen är inga frågor för stora, om man bara kopplar dem till egna minnen eller situationer andra varit med om. Vi förvandlar dem till korta historier med hjälp av några enkla dramaturgiska grundtekniker och låter sedan berättelserna leda vidare till spännande samtal.
Kursen som sträcker sig över 3-4 dagar vänder sig till relativt erfarna berättare som jobbar med människor, inte minst pedagoger. Alla har med sig en kort berättelse som ligger dem om hjärtat, helst en livshistoria. Mot slutet av kursen får den sitt svar i form av en ny historia från någon annan deltagare. Anmäl dig till kursen här
SOKRATISK DIALOG
– samtala med hjälp av berättelser
Det goda samtalet engagerar. Sokratisk dialog är en metod att berätta sig fram till en definition av själva ämnet. Här bidrar var och en med sitt perspektiv i form av en kort historia, vilket skapar ett nyfiket lyssnande istället för verbal oenighet.
På den här halvdagsverkstaden går vi igenom metoden steg för steg. Deltagarna får med sig ett instrument att undanröja tjafs och verbal oenighet på sina arbetsplatser – inte minst skolan.
