Köra åran i marken
Häromdan hände det som jag dittills inte vågat hoppas på. Med min & Mats berättarföre-ställning kring Odysseus irrfärder, kunde jag köra åran i marken.
Mats inledde med en episod från mitt 50-årskalas för 25 år sen. Då hade vi nyss lärt känna varandra och han gav mig en målning av Odysseus med åran som träffade mig rätt i hjärtat. Själv träffade han på festen en flicka med grå ögon, ett möte som skulle kasta ut honom på en egen stormig resa, där jag kunde komma honom till hjälp.
Efter det anslaget gick jag igång med Odysséen. Då och då berättade Mats vidare på sin historia. Och berättelserna blev hissnande speglar för varandra.
Det var åhörarna som gjorde situationen så speciell. En del kände oss och hade varit med på festen. Så precis som Odysseus och de professionella barderna på hans tid, kom vi att berätta för lyssnare som själva varit med. Sådana öron är känsliga som seismografer för allt som skorrar. Men klingar det äkta i berättarrummet, låter åhörarna sig gladligen föras in i berättelsens tidlösa värld. Och så blev det den här kvällen. Det blev på riktigt.
Vi firade vår 25-åriga vänskap tillsammans med publiken och själv kunde jag köra åran i marken. En handling som för Odysseus del markerar försoning med havens härskare, jordbävningsguden, den mörke Poseidon. För egen del med den berättare som åren gjort mig till.
Den eviga resan hem
Som jag ser fram emot att fira 25-årsjubileum med den evige resenären Odysseus och min gode vän Mats Rehnman på Teater Pero den 1 november. Mats bidrar med en ramhistoria som öppnar en helt ny ingång till det gamla eposet. Få se vad vi upptäcker då.
För tjugofem år sedan hade Mats & jag just träffats. Och då – till min 50-årsdag – gav han mig en bild som han målat, där Odysseus kör sin åra i marken. Att det är en central scen i berättelsen hade jag redan klart för mig. Ändå stod jag där med tårar i ögonen, för det jag såg var en bild av mig själv.
Det slog mig att Odysseus hamnade i en liknande situation, sen han blivit uppfiskad ur havet av konungadottern Nausika på Fajakernas ö. Då ordnades det en stor fest för den skeppsbrutne främlingen och han blev underhållen med sånger från kriget. När barden tog upp den om trähästen som blev Trojas undergång, började tårarna rinna ner för den okände gästens kind – det var ju sin egen historia han lyssnade till! Då fick det bli slut på förställning för Odysseus del. Han var tvungen att ge sig till känna.
Ja, det var en innehållsrik gåva jag fick den gången. En tid senare kunde jag återgälda den. Men hur det gick till, är en del av Mats’ berättelse. Så det får han avslöja själv.
Hur låter ett kvad?
Just nu sparrar jag Kersti Ståbi inför Fabula berättarfestival den 7-8 oktober. Då framför hon bl a Völvans spådom på originalspråk. Spännande, för hur låter egentligen ett fornnordiskt kvad?
Det rör sig om en slags grundforskning kring sångerna i den Poetiska Eddan – ett led i hennes masterutbildning på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Man vet så lite om hur de framfördes den gången, då de ännu gick från mun till mun i en levande tradition.
Den fornnordiska versen är inte strikt metrisk utan rytmiskt rätt fri. Så man växlade lätt mellan sång och tal. Ofta befann man sig nog i ett läge mitt emellan. Versraderna har inte slutrim som vi är vana vid. De binds istället ihop parvis med hjälp av stavrim: betonade ljud i första raden återkommer regelbundet i början av den andra. Det ska vara samma konsonantljud. Men gäller det vokaler måste de ha olika klangfärg.
Fornnordisk poesi är ordknapp. Det ger tyngd åt orden och en rymd för dem att klinga i, så att de blir verkningsfulla – att ord på den tiden kunde ha magiska krafter var en självklarhet. Det här lägger upp till en säregen ordmusik. Min uppgift som Kerstis förste lyssnare är att reagera lyhört på den.
Drakringen
När: lördag 8 okt kl 13
Plats: Teater Pero, Sveav. 114
Biljetter: 150 kr. Köps direkt på plats 15 min före föreställningen. Ett Festivalpass berättigar till inträde på festivalens alla föreställningar.
Hjärtslag
Den 9 maj kl 18.30 berättades det riktigt bra livshistorier på Stadsteaterns Kafé Klara. Temat var Hjärtslag och därmed avslutades vårsäsongen för Storydox – sant på scen. Projektet fortsätter till hösten och då ser jag fram emot att vara med och coacha fram nya berättare. Det är som en fortsättning på mina berättarsalonger fast med ett annat fokus.
Fröet till dem såddes på ett öppet forum om Berättarkonstens egenart under Fabulafestivalen hösten 2010. Inläggen fortsatte på nätet och själv bloggade jag så här:
I ett levande berättande konfronteras lyssnandet nu med berättelsens då. Och det mötet kan leda till alla möjliga upptäckter och aha-upplevelser. Men i så fall måste situationen här och nu tas på allvar. Åhörarna måste betraktas som gäster som skulle kunna ha ett ord med i laget.
Sen dess har jag prövat formatet av och till på Teater Pero’s lilla scen. Ingen kväll var den andra lik. Men under resans gång visade det sig att jag fick satsa mer energi på samtalen än på berättelserna. Motståndet de flesta har att övervinna innan de säger sin mening offentligt, var större än jag tänkt mig.
Så småningom hade det utkristalliserat sig en kärna på ett tjugotal stammisar. Där går nog också den övre gränsen för hur många som kan delta i ett samtal under en kväll. Men – slog det mig – varför i så fall träffa dessa vänner och bekanta på en teaterscen? Varför inte bjuda hem dem istället? Jag har plats för 12-15 personer i mitt vardagsrum och så får det bli först till kvarn. Ett så intimt format vore kanske det bästa för en berättarsalong.
Jag tror fortfarande att lyssnandet nu till det som hände då är själva kärnan i ett levande berättande, ett magnetiskt sammanförande av världar. Men numera – när jag coachar människor att göra berättelser av minnesvärda saker de själva varit med om – står berättaren i fokus. Det är alltid lika häftigt att vara där, när polletten faller ner. När berättaren står på scenen oförställd, tar in sitt minne här & nu, ser & lyssnar. Och upptäcker hur folk älskar att höra på och följa med i storyn om vad som hände den gången. Att det helt enkelt är så empati fungerar.
Jag var med och drog igång den svenska berättarrörelsen vid mitten av 1980-talet och blev Mickel-pristagare 2014. Förutom att levandegöra vårt tidigaste muntliga kulturarv vill jag utveckla konsten att förvandla egna minnen till berättelser och gifta ihop de goda historierna med de goda samtalen.
Jag har en bakgrund som praktisk filosof med särskild inriktning på demokratifrågor. Det kan märkas i berättarföreställningen Sokrates en jubelidiot eller när jag leder en Sokratisk dialog, som är en form av begreppsanalys med berättarinslag.
Mina berättarverkstäder kan handla om att få till historier med demokratisk knorr bland lärare eller biståndsarbetare. Eller att se sånt man har varit med om som episoder i historien om ens eget liv och reflektera över den berättelsen tillsammans med andra.
Jag har varit ordförande i Berättarnätet Öst och är en av initiativtagarna till BerättarSlam, en lekfull tävling i muntligt berättande. Jag ingår i berättarkompaniet Fabula Storytelling där jag bl a coachar nya berättare till Storydox – sant på scen.
Klicka ovan för en högupplöst bild