Ännu en höstvandring i bergen mellan Katalonien och Castellón. Och nu, till slut, kunde jag ta bilden, lägga ut den på facebook och skriva: Har sökt den här stigen upp till marmorbrottet ovanför Chert i drygt 25 år. Idag fann jag den.
Genast kommenterade en vän: Han som söker, han ska leta!
Så sant. Redan första gången jag var där, förstod jag att det måste finnas en stig. Hur tog sig folk annars till sina odlingar på alla dessa terrasser, all denna förstenade människomöda som trotsar sig upp för branterna?
Fast nu är de flesta odlingarna övergivna sen länge. Visst pekar kartan fortfarande ut stigar, men de går knappast att upptäcka bland alla buskar och snår. Numera leder de sällan någon vart, löser bara upp sig i tomma intet på någon bergsrygg eller slutar tvärt vid ett stup. Och man tar sig inte fram genom den förvildade naturen utan att riva sönder sig.
Årtiondena gick och varje gång jag återsåg de storslagna bergen, var det med en suck: här någonstans måste det gå en stig.
Så visade det sig, nu senast, att några entusiaster röjt en led längs berget. Och på ett klipputsprång mot dalsidan hade de lämnat efter sig en liten hög med stenar. Mitt emot reste sig en brant slänt som jag annars aldrig skulle ha drömt om att klättra upp för. Men nu var stenarna ett tecken. Och där ovanför gick stigen jag sökt så länge!
Fast i sanningens namn har jag nog mest suckat över den. Under alla dessa år har jag aldrig frågat herden i byn, inte hört mig för bland jägarna eller tagit kontakt med skogsvaktarna som har uppsikt över markerna.
Häftigt att världen ibland också går den till mötes som inte letar särskilt målmedvetet.