Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Den stora utmaningen


På den utmärkta sajten Cafe Ratatosk tycker Susie Haxthausen att vi är för få som ägnar oss åt att utveckla den moderna, muntliga berättelsen i dialog med våra lyssnare. Så funderar hon vidare över kvalitén hos det muntliga: varför kan jag säga saker som jag inte kan skriva? Paradoxal och bra fråga.

Jag tror att Susie med sina korta rader redan varit inne på svaret: det är just dialogen det handlar om. En god berättare lyssnar hela tiden av sina åhörare. Bara då förmedlar hon något som inte kan skrivas: att här pågår ett samtal.

Visst är det sÃ¥ att Ã¥hörarna förväntas hÃ¥lla tyst under ett scenberättande i det stora formatet. Men den maktlösheten är OK, sÃ¥ länge berättaren har ”närvaro”, den där svÃ¥rfÃ¥ngade känslan för vad som pÃ¥gÃ¥r här och nu. Misslyckas han med det, tar Ã¥hörarna revansch efterÃ¥t när de delar sina intryck av ökenvandringen med varandra.

Till vardags är ofta maktförhållandena omkastade. Din åhörare är så upptagen av att bryta av med sina egna infall och erfarenheter, att du inte får chansen att berätta färdigt din historia.

Att utveckla den moderna, muntliga berättelsen i dialog med lyssnarna är ingen småsak precis. Det handlar om att hitta en konstform som kombinerar det goda vardagsberättandet med det goda scenberättandet. Varken mer eller mindre som jag ser saken.

Lämna ett svar