Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Drakringen

Drakringen

SD går framåt och alla sig förundrar. Själv grottar jag ner mig i gamla hjältesånger om Sigurd Fafnesbane. Det gjorde även Wagner på sin tid. Hans operor fick den unge Hitler att brista i gråt: se där urtypen för den sanne ariern! Och sånt håller jag på med.

Det främsta skälet är att jag får tillfälle att jobba ihop med min genommusikaliska berättarkollega Kersti Ståbi. Den 7 oktober presenterar vi på Teater Pero Drakringen – ett sång och berättarprogram ur den Poetiska eddan.  Mer info>>

I somras berättade jag på Ljungbyfestivalen en isländsk släktsaga om den fredlöse Gisle Sursson. Ett myller av personer med snarlika namn, de flesta på ett eller annat sätt släkt med varandra. Nu sitter Kersti och jag med fragment av ett tusen år gammalt epos som en gång har sjungits. Hur lät det när Gisle på sin tid lyssnade till det ödesdigra spelet mellan eposets huvudpersoner: de två äkta paren Sigurd & Gudrun, Brynhild & Gunnar? Vi kan bara ana och söka en motsvarande form som blandar sång med berättande på ett levande sätt.

De två paren verkar ha stått modell för den lika explosiva fyrkanten i släktsagan, där Gisle pekar på Gudrun som själva sinnebilden för lojalitet syskon emellan. Sigurdsristningarna i Sverige och det färöiska danskvädet om Regin smed är andra spår som antyder att berättelserna kring Sigurd Fafnesbane och den förbannade ringen spred sig som en löpeld över hela Norden mot slutet av vikingatiden.

Vad gjorde dem så populära? Kanske att lyssnarna den gången levde i en övergångstid – deras löst sammanhållna släktsamfund höll på att ge vika för kungadömen med envåldshärskare över avgränsade territorier. De var delaktiga i ett ödesdrama och kunde spegla sin egen osäkra tillvaro i de tragiska hjältesångerna om Sigurd och personerna runt honom.

Idag imploderar den ena nationalstaten efter den andra i jättelika flyktingströmmar. Få orkar se sig som deltagare i det dramat och våra vetenskapliga dystopier har knappast plats för hjältar och ondskefulla drakar. Så jag förvånar mig inte över Sverigedemokraternas framgångar. De bygger på en djupt känd oro för framtiden.

Lämna ett svar