Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Eftersnack

Intrycken kvillrade när jag kom hem frÃ¥n berättarsalongen i onsdags. Vi var ett 20-tal personer, mest vänner och kollegor. Underligt dÃ¥ att ta betalt för nöjet att själv bli pÃ¥fylld. Men Pero’s lilla scen kommer ju inte gratis och den gör verkligen sitt till. Här ett axplock av vad jag fick med mig:

Vi fördjupade oss i två av gästernas skisser till berättelser som vi fick återberättade för oss. Då upptäckte vi att den ena gick åt Selma Lagerlöfhållet medan den andra följde det utlagda Blixenspåret. Var det en tillfällighet?

Ida Junkers reflexion att ödet omfattar en lång, förfluten tidsrymd. Det kanske förklarar varför begreppet inte är så gångbart numera. Så nästa gång ska jag be återberättaren se till att hennes skiss åtminstone spänner över 7-8 år.

Det gjorde vid närmare eftertanke den andra skissen: ett barn hittade en flaska i vattenbrynet med något i. Började undersöka den. Plötsligt hördes en röst: Vad gör du unge! Häller du ut saften? Barnet drog sig undan och smög hem. Sedan stor uppståndelse bland de vuxna: var hade ungen tagit vägen, inte ut i vattnet väl? Och knapphändig som skissen var innehöll den ändå ett antal ödesdigra handlingar: den nyfikna undersökningen av flaskans innehåll, den hårda tillsägelsen, impulsen att bara vilja bort därifrån. Och sedan, som lök på laxen, alla de vuxnas oroliga letande. Handlingarna visade sig vara ödesdigra eftersom barnets skam sedan satt kvar långt in i vuxen ålder.

Karen Austin berättade att hon i sitt jobb kommer i kontakt med människor frÃ¥n kulturer där ödet fortfarande är ett levande och centralt begrepp. Med Karen Blixens novell Peter och Rosa i bagaget skulle man kanske bättre kunna förstÃ¥ en sÃ¥dan inställning: Det var ingen slump att paret gick ner sig pÃ¥ isen. Deras handlingar — det som gav deras liv mening — ledde dem dit, även om de inte avsÃ¥g det. För de kunde inte förutse alla konsekvenserna. I den betydelsen var drunkningen ödesbestämd, men inte förutbestämd. Ingen inre eller yttre makt tvingade dem ner i vaken.

Och vad gjorde Pelle Olsson egentligen med katten? Släppte han ut den? Kanske slängde, ja rent av sparkade han ut den? Var han en god granne, en djurplågare eller något annat? Plötsligt satt vi i förhandlingar om hur handlingen i en annan historia skulle beskrivas. Precis som jag tror vi gör varenda dag för att kunna leva i en gemensam värld.

Lämna ett svar