Berättarsalongen den 16 november handlade om krigare, galningar och alla vi andra. Då berättade jag bl a hur man i Berlin just har invigt en 17 meter hög skulptur: konturen av ett jättelikt ansikte i profil mot himlen. Ett monument över den händige snickaren Georg Elser. Är han bekant?
Den 8 november 1939 sprängde han Münchens Bürgerbräukeller i luften. Taket på den stora ölhallen rasade ihop över podiet och dödade 8 naziveteraner och en servitris. Där hade Hitler stått en kvart innan och hållit tal till närmare 2 000 anhängare. Attentatet misslyckades av en ren tillfällighet. Hitler avslutade sitt tal en halvtimme före utsatt tid och lämnade podiet tillsammans med Goebbels, Heydrich och Hess. Dom måste hinna med nattåget, eftersom det hade lagt sig en tät dimma över stan under kvällen. Hitler kunde inte ta flyget tillbaka till Berlin som planerat.
Elser blev gripen, förhörd och torterad. Partiledningen vägrade tro att han varit ensam: det måste ha varit en brittisk konspiration. Därför bestämde de sig för hålla honom vid liv till dess att de tyska trupperna hunnit besätta England. London skulle då bli skådeplatsen för en spektakulär rättegång inför hela det ockuperade Europa. Fast kriget tog ju en annan vändning och Elser sköts med ett nackskott i Dachau 1945.
I förhörsprotokollen, som blev offentliga på 80-talet, framgår det att han förberett sig i sin ensamhet under ett helt år. Han lyckades själv mura in en sprängladdning i en pelare som bar upp ölhallens tak och den kopplade han sedan ihop den med en tidsinställd utlösare. Elser var pacifist. Gång på gång under förhören sa han att han velat undvika ett storkrig med miljontals döda – det som tog fart på allvar några månader senare.
Drygt 70 år efteråt reser sig nu det mäktiga minnesmärket över Elser mot Berlinhimlen. Jag tror det är viktigt att ställa sig själv frågan: vad är det som särskiljer hans gärning från Breiviks dåd?