Foto: Amanda Glans
Förra söndagen inleddes den sjätte Hakayafestivalen i Amman med en fråga hängandes i luften: vad berättar man för historier när kriget när som helst kan bryta ut? Svaret gavs i invigningstalet: historier om det levande som dränker förstörelsens röster. Ett par dagar senare gjorde palestinska berättaren Fidaa Ataya just detta i flyktinglägret Jerash en knapp timmes biltur norr om Amman.
Vi var fyra berättare från Fabula som hade förmånen att delta i festivalen med föreställningar och verkstäder i livshistorier för berättare från Jordanien, Palestina, Egypten och Sudan.
Hakayafestivalen är den enda existerande arenan där en ny, urban generation av berättare från hela MENA-regionen kan mötas och utbyta erfarenheter. En sådan möjlighet är helt avgörande för den som ger sig in på en karriär som professionell berättare – ett av de mer ensamma jobben i världen. Man behöver dela sina upplevelser och reflektera över dem tillsammans med kollegor och mer erfarna. Det är så berättare utvecklas och får inspiration. Och det är så det muntliga berättandet kan sprida, bevara och förnya folkkulturen i länder där högsta prioritet ges åt läs- och skrivkunnighet, färdigheter som också underminerar mycket av det traditionella kunnandet.
Fidaa gav till ett förtjust rop, när vi sa att vi gärna ville följa med henne till lägret. Där såg vi henne för en stund fånga barnens uppmärksamhet med en berättelse om pojken som hade alldeles för stora öron. Tillsammans gick de in i berättelsens värld och lät den för en stund genomsyra sin egen verklighet. Det var vackert.
Efteråt snackade vi jobb hela vägen till Allenbybron, där hon lämnade oss och passerade gränskontrollen in på Västbanken. Hon gick mot sitt tuffa, ensamma och viktiga arbete i Ramallah med ett leende på läpparna och vi, hennes åhörare, blev belönade för andra gången.