Det var bestämt att Fabula Berättarscen den 7 april skulle gå i kraftfulla kvinnors tecken, men ingen hade kommit på en bra rubrik. Den kom på mejl några dar senare: Häxa! Och det klack till när minnet från en bilsemester i Portugal på 70-talet trängde sig på. Igen.
Vi var på hemväg och hade passerat spanska gränsen upp mot Salamanca. Bredvid mig i framsätet på min Renault 4 L satt Rebecka, en gammal kompis. Och bland pick och pack i baksätet hennes väninna Ann-Katrin.
Bilfärder är som gjorda för långa samtal men det här hade varit en lång tur. Vi skulle hem, var mätta på intryck och småtrötta på varandra – i alla fall jag. Fast Rebecka fick som vanligt fatt i en tråd och började nysta. Hon pratade på i solgasset medan vi slingrade oss upp för ett bergspass.
Själv försökte jag hålla min svindel i schack och koncentrera mig på vad som kunde dyka upp bakom varje ny hårnålskurva. Så rätade vägen ut sig och ledde in i en skogsdunge. Därinne i skuggan kunde jag äntligen slappna av och lyssna. Bara för att strax vända mig mot henne och väsa: Häxa!
Hennes bestörtning! Så brast hon i skratt – med tårar i ögonen. Vad hade jag nu ställt till med?
Situationen minns jag fortfarande hur tydligt som helst. Men vad hade triggat mig? Ingen aning. Så häromveckan bjöd jag hem Rebecka för att kanske få gåtans lösning. Jo, hon mindes också den där händelsen för över 30 år sen. Fast bara vagt. Och hon kunde väl inte veta vad som drivit mig? Händelsen den gången hade vi ju faktiskt varit två om:
– På den tiden ville jag ha dig, sa Rebecka, även om jag visste att vi två aldrig skulle få ihop det. Jag kan ha misstänkt nåt mellan dig och Ann-Katrin. Kanske var det bara svartsjuka. Och drivande som jag är, så…
Här hade jag odlat ett dåligt samvete i decennier. Och när det dras fram i ljuset så imploderar det bara: poff!
Men gåtan är fortfarande olöst: var fick jag Häxa! ifrån?