Den 9 maj kl 18.30 berättades det riktigt bra livshistorier på Stadsteaterns Kafé Klara. Temat var Hjärtslag och därmed avslutades vårsäsongen för Storydox – sant på scen. Projektet fortsätter till hösten och då ser jag fram emot att vara med och coacha fram nya berättare. Det är som en fortsättning på mina berättarsalonger fast med ett annat fokus.
Fröet till dem såddes på ett öppet forum om Berättarkonstens egenart under Fabulafestivalen hösten 2010. Inläggen fortsatte på nätet och själv bloggade jag så här:
I ett levande berättande konfronteras lyssnandet nu med berättelsens då. Och det mötet kan leda till alla möjliga upptäckter och aha-upplevelser. Men i så fall måste situationen här och nu tas på allvar. Åhörarna måste betraktas som gäster som skulle kunna ha ett ord med i laget.
Sen dess har jag prövat formatet av och till på Teater Pero’s lilla scen. Ingen kväll var den andra lik. Men under resans gång visade det sig att jag fick satsa mer energi på samtalen än på berättelserna. Motståndet de flesta har att övervinna innan de säger sin mening offentligt, var större än jag tänkt mig.
Så småningom hade det utkristalliserat sig en kärna på ett tjugotal stammisar. Där går nog också den övre gränsen för hur många som kan delta i ett samtal under en kväll. Men – slog det mig – varför i så fall träffa dessa vänner och bekanta på en teaterscen? Varför inte bjuda hem dem istället? Jag har plats för 12-15 personer i mitt vardagsrum och så får det bli först till kvarn. Ett så intimt format vore kanske det bästa för en berättarsalong.
Jag tror fortfarande att lyssnandet nu till det som hände då är själva kärnan i ett levande berättande, ett magnetiskt sammanförande av världar. Men numera – när jag coachar människor att göra berättelser av minnesvärda saker de själva varit med om – står berättaren i fokus. Det är alltid lika häftigt att vara där, när polletten faller ner. När berättaren står på scenen oförställd, tar in sitt minne här & nu, ser & lyssnar. Och upptäcker hur folk älskar att höra på och följa med i storyn om vad som hände den gången. Att det helt enkelt är så empati fungerar.