Hur gör man när man spår?

.
.

.
I motsats till författare, filmare och andra ord- & bildförmedlare kan en muntlig berättare inte frigöra sin historia från sig själv. Det är den stora utmaningen med Marit Jerstads och Knut Harris mästerliga nyöversättning av Völvans spådom. De vill få den utsägbar på nytt – ja, sångbar.

Verket består av ett drygt 60-tal korthuggna strofer, packade av gåtfulla bilder och storslagna syner. De har bevarats i ett par medeltida nedteckningar på Island. Även Snorre Sturlason, som levde under samma epok och mer än någon annan har påverkat vår syn på fornnordisk kultur, även han tog med ett utdrag av dikten i sin Edda: ett kompendium över den gamla muntliga diktkonsten som redan då höll på att bli överspelad, hednisk och svårbegriplig som den var. De som sedan dess försökt sig på nyöversättningar av Völvans spådom har riktat sig till läsare, ofta bland lärda specialister. Jerstad & Harris vänder sig till utövare. Med sin bok Voluspå – gudinnene og verdens fremtid presenterar de ett manus eller kanske snarare ett partitur, avsett att framföras.

Det är vanligt att tolka Völvans spådom i ljuset av kampen mellan hedendom och kristendom under vikingatiden. Jerstad & Harris går längre tillbaka. De fäster sig snarare vid tecken på hur det kan ha gått till när den nya asatron under järnåldern växte fram jämsides med den äldre vanekulten – utan att någonsin helt lyckas ta över. Författarna finner i Völvans spådom spår efter en urgammal fruktbarhets­kult, en underström genom fornnordisk kultur allt sedan den stora Modern dyrkades under bronsåldern.

Varför förkunnar völvan bara gudarnas undergång? Vad hände med gudinnorna, undrar författarna. Deras oförställda frågor fick mig att sträckläsa boken. På köpet fick jag mig till livs en massa kunskaper och erfarenheter, serverade med lätt hand. Tänk om jag hade haft tillgång till dem för tio år sedan när jag själv gav mig i kast med detta orakel. Då skulle jag kanske inte ha drunknat i lärt mörker och ett virrvarr av tolkningsmöjligheter.

Jerstad & Harris presenterar först hela dikten i deras nya, norska version. Sedan kommen­terar de sin översättning strof för strof jämsides med den isländska källtexten. På så vis får läsaren i förbifarten en introduktion i fornnordisk mytologi: alla dessa väsen som uppträder i så många föränderliga skepnader under en mängd olika namn. Den introduktionen fördjupas sedan i ett eget kapitel. Boken ger en koncis beskrivning av käll­orna, den redovisar tidigare tolkningar och den aktuella diskussionen. I ett kapitel om muntlig förmedling argumenterar författarna för att dikten i sin nuvarande form mycket väl kan ha bevarat en äldre, urnordisk tradition som föregick de språkliga omvälvningarna under folkvandringstiden. De åskådlig­gör hur versmåttet fungerar med sina stavelserim och påpekar för oss nutida berättare att ord kunde ha en magisk kraft i våra förfäders munnar. Hur förhåller vi oss till den saken?

Jag beundrar inte minst författarnas självklart redovisade val: så där kan man tolka, men vi tycker så här. De litar på sina livserfarenheter och lockas inte för djupt in i akademiska snårigheter. För att ta ett exempel: diktens tredje strof som skildrar den tidigaste urtiden, finns bevarad olika versioner. Enligt Snorres Edda, fanns då ingenting. Det passade honom – en kristen storman som levde i en övergångstid med starka hedniska inslag – att distansera sig från folktrons mer fantasifulla uttryck. En sådan minimalism kan kanske också vara tilltalande i vår tid. Men Jerstad & Harris väljer en variant där tidernas gryning bebos av Ymer, den tvekönade urjätten som avlade barn med sig själv och livnärde sig på mjölk från den kosmiska kon Ödhumbla – allt medan hon slickade fram den första guden, Bure. Potentiellt finns de med redan i begynnelsen: alla dessa jättar och dvärgar, alver och troll, vaner och asar. Författarnas val lyfter fram den cykliska tidsupp­fattningen i Völvans spådom, som skildrar världens skapelse, guldålder, undergång och pånyttfödelse. Det är spådomen som har en början och ett slut. Den fornnordiska världen har sina fyra årstider.

Marit Jerstad och Knut Harris har skrivit en praktisk handbok där en ny generation av berättare kan bekanta sig med fornnordisk mentalitet. De får i sina händer ett väl genom­arbetat partitur. Återstår att framföra denna mytiska vision, göra rättvisa åt dess mystik och magi. Vilken utmaning.

Jerstad, Marit och Harris, Knut, Voluspå – gudinnene og verdens fremtid, Saga Bok AS, 2013.   Saga Bok