Häromdan hände det som jag dittills inte vågat hoppas på. Med min & Mats berättarföre-ställning kring Odysseus irrfärder, kunde jag köra åran i marken.
Mats inledde med en episod från mitt 50-årskalas för 25 år sen. Då hade vi nyss lärt känna varandra och han gav mig en målning av Odysseus med åran som träffade mig rätt i hjärtat. Själv träffade han på festen en flicka med grå ögon, ett möte som skulle kasta ut honom på en egen stormig resa, där jag kunde komma honom till hjälp.
Efter det anslaget gick jag igång med Odysséen. Då och då berättade Mats vidare på sin historia. Och berättelserna blev hissnande speglar för varandra.
Det var åhörarna som gjorde situationen så speciell. En del kände oss och hade varit med på festen. Så precis som Odysseus och de professionella barderna på hans tid, kom vi att berätta för lyssnare som själva varit med. Sådana öron är känsliga som seismografer för allt som skorrar. Men klingar det äkta i berättarrummet, låter åhörarna sig gladligen föras in i berättelsens tidlösa värld. Och så blev det den här kvällen. Det blev på riktigt.
Vi firade vår 25-åriga vänskap tillsammans med publiken och själv kunde jag köra åran i marken. En handling som för Odysseus del markerar försoning med havens härskare, jordbävningsguden, den mörke Poseidon. För egen del med den berättare som åren gjort mig till.