Mannen som planterade träd

Fotvandrar bland bergen i norra Castellón. Tallskog, buskar och timjan på de övergivna terrasserna som trotsar sig allt högre upp för branterna. Några ruiner. Småbrukarna tvingades iväg när Francodiktaturen på 1950-talet rensade bort de sista motståndsfickorna här. Och en annan historia gör sig påmind:

Vid samma tid fick nämligen den franske författaren Jean Giono en beställning av en amerikansk tidskrift – ett bidrag till deras serie ”Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött”. Giono skrev om en herde från sina egen barndom i norra Provence. Mannen hette Elzéard Bouffier och levde ensam med sina får på en ödslig högplatå uppe i bergen – bara nakna hedar och en och annan stenhög från någon övergiven by.

Bouffier hade byggt sig ett stadigt och vindtätt litet hus av resterna från en gammal ruin. Där tog han varje dag efter kvällsmaten fram en stor säck med ekollon som han hällde ut på bordet och började sortera. Han var petnoga: bort med alla som var spruckna, mögliga, för små, eller vad det annars kunde vara för fel på dem. De utvalda ollonen la han i högar med tio i varje. Och när han fått ihop tio högar samlade han ihop dem i en tygpåse som han la i en hink vatten över natten.

Varje morgon tog han tygpåsen, vandrade upp för en bergssluttning och körde ner sitt spett djupt i marken. Så släppte han ett ollon i hålet och fyllde igen. Han planterade ekar. Hundra stycken varenda dag, vecka ut och vecka in – det blir mer än 30 000 om året. Så höll han på år efter år utan att någon brydde sig om vad han hade för sig däruppe. Och själv struntade han i vem det kunde vara som ägde ödemarkerna. Han gjorde bara sitt.

Ungefär var tionde planta klarade sig. Efter tre decennier hade en ungskog växt upp, drygt en mil lång och 3 km som bredast. Sen dog trädplanteraren på ålderdomshemmet i en by, som mest varit en ruin vid Giono’s första besök. Nu var flera av husen upprustade. Där bodde unga familjer som slagit sig på grönsaks­odling, nu när vattnet i några bäckar kommit tillbaka. Byn hade rent av fått sin egen bussförbindelse.

Ja det är en underbar och alldeles osentimental berättelse om vad en människa kan uträtta som inte låter sig störas. Ändå blev den refuserad – och det dröjde 30 år till, innan den kom ut som bok i Frankrike. Förklaringen finns i en efterskrift skriven av Jean Giono’s dotter. Tidskriftens redaktörer visade sig vara noga med fakta. De gjorde grundliga efter­forskningar och upptäckte att det aldrig funnits någon Elzéard Bouffier på hemmet i byn. Och inte heller någon skog uppe i bergen.

Jag fick boken av en god vän. Dagen efter hörde jag av mig och tackade – man läser den på ett par timmar. Då sa hon:
– Men du, Göran. Jag har ett problem. Varför ska jag lita på just efterskriften?

Det kan man undra. För här i trakterna där jag vandrar har två av de förfallna gårdarna restaurerats av unga barnfamiljer – med solpaneler och allt. Och det talas numera högt om vad som hände med förlorarna i inbördeskriget. Tystnaden som varade i två generationer är bruten.