Tanken hade farit igenom huvudet att jag kunde få priset den här gången. Det var bara två år sedan jag senast var inbjuden till berättarfestivalen i Ljungby och så kort tid brukar det inte gå mellan varven. Så jag blev väl inte överraskad, men ordentligt tagen.
I år firar festivalen sitt 25-årsjubileum. Den gången var jag en av entusiasterna som samlades i Målaskogs skola utanför Ljungby – så djupt in i mörkaste Småland man kunde komma innan stormen Gudrun rev ner alla träden. Vi hade varit ute och berättat på hembygdsgårdar och skolor runt omkring i trakten. Nu fick vi en berättarkväll för oss själva där vi kunde bränna av våra bästa historier inför varandra.
Att få sina likars intensiva uppmärksamhet sporrade oss in i en värld, som åtminstone jag själv aldrig varit så helhjärtat innesluten i tidigare. Det magiska lyssnandet smittade av sig. Vi blev allt öppnare och sårbarare ju längre kvällen led och fram på småtimmarna förvandlades berättelserna till repliker i ett levande, vindlande samtal.
På den tiden ägnade jag mig åt scenberättande och jobbade med stora, långa epos. Det fascinerar mig fortfarande. Men jag har med åren upptäckt att muntligt berättande är en konstart som kan utvecklas åt alla möjliga håll. Så vad är det egentligen man premierar med ett pris? Jag tror att det närmaste man kommer en gemensam nämnare för goda berättare, är en känsla för rummet eller situationen man berättar i. Det kan röra sig om vilket rum som helst: ett klassrum, på dagis, runt matbordet, i biblioteket eller på en festivalestrad. Bara en berättare som är där på riktigt, kan få med sig åhörarna helt och hållet in i berättelsens värld.
Det sårbara, levande berättandet fram på småtimmarna i Målaskogs skola har jag försökt återskapa nu i 25 år. Jag ser Mickelpriset som ett erkännande för den strävan. Så, ja tack: gärna pension men först en rejäl utmärkelse.