Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Alla provisoriska sanningars moder

Har just plöjt Kjell Espmarks och Torgny Lindgrens memoarer. Och visst är dom läsvärda. Men varför ägnar dom så stor kraft åt att racka ner på minnet, just det som deras böcker bygger på? Minnena ljuger, hävdar Espmark från första sidan till den sista. Och Lindgren poängterar gång på gång att skillnaden mellan minnesbilder och fria fantasier är subjektiv. Än sen? Varför är dom så noga med att gardera sig?

Kanske beror det på genren. Man ser framför sig äldre herrar som inför läsekretsen gör bokslut över sina liv. Och då vill det ju till att man har något genomtänkt och läsvärt att komma med. Men, herregud, vi är ju alla tvungna att minnas saker! Även om vi riskerar att ta fel. Och eftersom vi inte kommer åt vad som hände DÅ utan att försöka plocka fram det ur minnet NU, så kommer nuet alltid att färga av sig på det vi minns.

Jag tror också att deras bekymmer hänger ihop med det medium dom valt. Orden blir så definitiva när de väl hamnat på pränt i en bok. Det vi berättare påstår om oss själva och världen är borta i samma stund orden uttalats. Vi kan bara hoppas att de lämnar något slags avtryck i åhörarens minne. Därför kan vi också kosta på oss motsägelser och tvivelaktigheter. Ingen förväntar sig något annat.

Det muntliga berättandet är alla provisoriska sanningars moder. En berättare riskerar jämt att avslöjas. Hon får alltid räkna med att någon lyssnare skulle kunna avbryta med ett: Så där var det inte alls!


Lämna ett svar