Berättarsalonger
På gång:
Torsdag den 4 oktober klockan 19–21
Berättarkväll på restaurang Under Kastanjen vid Brända Tomten, Gamla Stan.  

 

Ödets historia

Berättarsalonger är ett lurigt format: berättelser, erfarenheter och samtal kring ett givet tema. Temat är mitt ansvar som värd, så det måste jag ha tänkt igenom. Men gästerna måste ju ha frihet att bidra med det som faller dem in och då blir det nya spår att följa. Så var ska jag göra av tankarna? Det får bli bloggen:

Under förkristen tid uppfattade man tillvaron som ödesbestämd. I de klassiska tragedierna visas stormannen upp som en maktlös träl i händerna på ödet. Så också i de isländska sagorna.

Men kristendomen kom med ett mer hoppfullt alternativ: det spelar visst roll vad man gör, för Gud har på gott och ont gett människan en fri vilja. Om inte förr, ska vi märka följderna av våra handlingar i livet efter detta. Alla lät sig inte övertygas och prästerna fick fortsätta att dundra mot ödestro och andra hedniska vidskepelser.

Under upplysningstiden bleknade Gudsbilden bort. Det blev inne att föreställa sig en försyn, som i skapelseögonblicket en gång för alla omsatt sin plan för världen. Sen rullade allt på enligt naturlagarna.  Så blev Försyn och öde mer eller mindre samma sak. Och när Linné examinerade sina växter föll det sig alldeles naturligt för honom att det också måste rymmas en gudomlig rättvisa i skaparverket, så underbart som det var inrättat.

Mot slutet av 1800-talet gjorde Darwin rent hus med föreställningen om en första skapelse. Den ena arten utvecklades ur den andra genom en naturlig urvalsprocess. Det behövdes ingen Försyn för att förstå sig på livets utveckling. Det räckte med vetenskaplig inställning och tro på framsteg & utveckling. Den optimismen överlevde två världskrig.

Numera återstår väl knappast någon annan officiell tro än den på ekonomisk tillväxt. Vart tog ödet vägen?

Lämna ett svar