– Vad sa du egentligen? Det var grundbulten i den tre minuter långa TV-intervjun. 17 gånger hann migrationsminister Billström komma med ett och samma yxskaftsvar. Han gjorde en papegoja. Men är det bara absurda politiker som har det svårt med sanningen? Bor vi berättare på en helt annan planet?
En ovan berättare kan känna panik över att kanske stå där alldeles borttappad inför åhörarna. Då är det lätt hänt att man klamrar sig fast vid texten som en papegoja. Men har man utsatt sig några gånger, kan man också med tiden spänna av och ta in det första budet: gör berättelsen till din egen.
Dags för nästa fallgrop. Vi vill ju – i motsats till Billström – gärna vara originella. Så det händer att vi inte talar om var vi har historien ifrån. Visst: i vår muntliga miljö kan det vara svårt att peka ut någon enskild källa. Och när våra kursledare väl gett oss det första budet, uppmuntrar de oss i nästa andetag att sno. Idéer och uppslag är fria, säger dom. Ja, upphovsrätten i muntliga sammanhang har lite egna villkor. Men här håller det på att växa fram någon slags konsensus om hur man bör förhålla sig. Gå in på Cafe Ratatosk och kolla.
Nej stöld är inte så bra, men ljug, då? Sen en tid är innesvaret: sanningen har inget med saken att göra. Berättare ljuger och så ska det vara. Bra berättare är storljugare. Konstigt: spelar det ingen roll vad jag påstår, så länge jag får till det? Varför håller jag då på? I praktiken beter sig inte heller berättare som om dom bara sysslade med lögn och förbannad dikt. Tvärt om är det ofta just den gränsen de undersöker: skillnaden mellan misstag och acceptabla påhitt. Ett bra exempel är det pågående samtalet på Café Ratatosk om Fenrisulven är hane eller hona.
Risken att en journalist skulle få oss berättare att göra en papegoja är väl inte överhängande. Men vore det inte häftigt om en och annan åhörare ibland kunde ta plats med orden:
– Vad var det du sa, egentligen?