Det var 20 år sen jag hade Odysséen på repertoaren. Att återvända till den berättelsen och ta upp den igen är en märklig upplevelse. Jag tar samma vägar genom eposet som den gången. Men under pågående flyktingkatastrof får episoderna en annan och skarpare återklang.
Ta t ex Nausika som kallade tillbaka sina flyende väninnor, sen Odysseus halvdöd flutit iland på fajakernas ö:
– Kommer det hit en nödställd är det vår plikt att hjälpa!
Det var den normen som barden mest envist hamrade in hos åhörarna, när han på 800-talet före vår tidräkning sjöng sina sånger så som vi fått dem bevarade. Gång på gång tog han tillfället att gå igenom reglerna för hur man behandlar främlingar. Man tar emot dem, ger dem något till livs och nånstans att sova. I den ordningen. Först därefter kan det vara dags att formellt fastställa deras identitet:
– Vem och varifrån är du? Var har du hem och föräldrar?
Odysseus fick ångra att han själv bröt mot gästvänskapens bud, när han trängde in i cyklopens håla med 12 beväpnade män och tog för sig av maten utan att ha blivit inbjuden. Det ledde till ett våld utan motstycke. På kuppen gjorde han sig till dödsfiende med Poseidon, havets härskare. Under tio års tid tvingades han sen att fly kors och tvärs över Medelhavet undan jordskakargudens vrede.
Även friarna beseglade sitt öde genom att bryta mot plikten att hjälpa. Vid hemkomsten går Odysseus går runt bland dem som en tiggande främling och hejdas med orden: ”Väck med dig, gubbe! Försvinn! Av tiggare har vi tillräckligt.” Då svarar han, genomsyrad av sina flyktingerfarenheter:
– Stör det att jag är oparfymerad, har dåliga kläder?
xJa, jag går runt och tigger bland folk. Det är nöden som xtvingar.