Fabulakvällen med livsberättelser på Teater Pero den 19 maj blev lyckad. Temat var Revolt! – sanna historier från scenen. I pausminglet stötte jag ihop med några kollegor. En kände sig inte riktigt bekväm med underrubriken:
– Kan berättelser nånsin vara sanna? Och vad är det för fel med skrönor?
Den invändningen når fram till roten av det som är så speciellt med muntliga livsberättelser: det står en livs levande människa på scenen och berättar något från sitt eget liv. Står där på riktigt och gömmer sig inte bakom en roll. Säger berättaren ”jag” utgår vi från att hen talar om sig själv. Vi kan ta miste, berättaren kanske är en lurifax. Och visst, att lyssna till en sån kan vara ett stort nöje – bara man fattar vad det är för en rackare man har att göra med.
Till vardags kan vi sällan tala till punkt utan att någon avbryter med en kommentar, bekräftar oss eller ifrågasätter vad vi säger. Det gör inte så mycket. Fragmentariskt prat är ju det som håller ihop världen. Men ibland händer det att någon drar efter andan och markerar att nu är nåt på gång: en kort historia med en början och ett slut. Vi kan hörsamma den signalen och ge berättaren vår uppmärksamhet. Då upphör samtalet. För en stund går vi med på att hålla tillbaka våra omdömen. Vi skapar ett gemensamt rum där vi tillsammans med berättaren beger oss in i berättelsens värld.
Den resan kan bli extra stark om berättelsen är på riktigt. Då lever vi oss inte bara in i en annans fantasi. Vi delar också någons verklighet.