Igår var det premiär för Storydox, den nya scenen för sanna berättelser ur livet. Vi som jublande trängdes i salongen fick oss till livs sex märkliga, festliga och gripande historier kring temat På gränsen. Ni som inte var där kan snart ta del av dem på Storydox’ podd eller Youtubekanal.
Dagen innan hade en av berättarna skadat sig. Producenten ringde upp och bad mig att för säkerhets skull stå standby med någon berättelse:
– Ta Min första cykel, sa hon, den skulle nog passa bra. Visst, sa jag. Och så var det avtalat.
Först efteråt slog det mig att jag aldrig haft någon gräns i tankarna med den historien. Om det skulle vara poängen, kunde jag då berätta den osökt och sannfärdigt? För att komma underfund med den saken fick jag släppa mitt vanliga inifrånperspektiv och istället försöka lyssna på historien utifrån, som producenten hade gjort.
Jag gick långsamt igenom samma händelseförlopp som jag brukar; tog med samma räcka av scener. Men jag lyssnade fram berättelsen för mig själv som om den varit någon annans. Då kom den lite på avstånd och jag upptäckte att visst kunde man tolka förloppet som en av barndomens alla gränspassager mot ett vuxet liv. Jag hade bara inte tänkt ut och formulerat den poängen.
Det tänker jag också undvika i fortsättningen. Jag vill inte känna till eller räkna ut allt, utan låta åhörarna fylla i, tolka och bidra till berättelsen mening. Det är då det kan slå gnistor mellan scen och salong.
PS. Den skadade berättaren repade sig och berättade en strålande historia om hur han en gång råkade ut för trakasserier på tunnelbanan och plötsligt fick kraft att svara på dem. För min del hade standby-läget kommit med nya insikter. Slutet gott, allting gott.