Det har näsan gått 5 månader sen mitt senaste inlägg. En ganska lång tystnad – eller hur man nu ska uttrycka sig när det som här handlar om att skriva.
Under tiden har jag främst ägnat mig åt att lyssna. Jag har coachat människor som velat berätta en livshistoria på Storydox-scenen. Jag har lyssnat på Kersti Ståbi när hon jobbat fram sina urmusikaliska föreställningar kring Völuspå från den Poetiska Eddan. Och på Ale Möller som i somras höll en strålande kurs kring lyssnande & musik på Lendas.
Sist men inte minst, har jag lyssnat på Beethovens pianosonat op. 13, ”Pathétique”. Hur väva samman det dramatiska tonflödet med några besläktade berättelser av Selma Lagerlöf i en föreställning, utan att musiken dränks i ord?
Ett bra samtal förutsätter att man håller tyst då & då och lyssnar på den andre. På samma sätt bygger det goda berättandet och musicerandet på lyssnande, en ljudlös aktivitet i andras närvaro. Det är en konst som får tystnaden att tala. Saknar något motsvarande när jag skriver.