När jag var barn fanns det ett skurpulver som hette Tomteskur.
Det kom i en rund pappburk, som hade en bild av en tomte som höll upp en burk Tomteskur, som hade en bild av en tomte som höll upp en burk Tomteskur – i all oändlighet! Jag var trollbunden. Visst, om man kikade tillräckligt noga, så räckte det med två bilder för att det inte skulle finnas någon ytterligare figur att upptäcka, bara lite trycksvärta. Ändå såg jag för min inre syn en oändlig rad av tomtar med tomteskurburkar i händerna.
Häromdan kom jag att tänka på den här tomteskureffekten. Jag var på Kulturhuset i Stockholm och såg Krilon. Uppsättningen, som hade premiär en månad tidigare, byggde på Eyvind Johnsons romantrilogi från början av 1940-talet om en grupp människors motstånd mot dåtidens nazistiska tidsanda.
Den fem timmar långa föreställningen började med att en av skådespelarna vände sig direkt till oss i publiken och förklarade att det här bara skulle ses som en provföreställning. Det vi bevittnade – förstod vi efter tag – var tänkt att äga rum först om fem år, då Kulturhuset fått en ny ledning som gjort drastiska ändringar i repertoaren. Detta sedan ett främlingsfientligt och nazistanstruket parti – gissa vilket – tagit den politiska makten i landet.
I spelet som följde ställdes alltså två fiktiva skeenden mot varandra: dels vad som hände karaktärerna i den fiktiva Krilongruppen på 1940-talet; dels hur det gick för de fiktiva skådespelarkaraktärer som hösten 2023 spelade karaktärerna i Krilongruppen. När det så småningom blev paus, hade en av vännerna i vårt sällskap fått nog: det var för mycket metateater och för lite Eyvind Johnsson för hans del. Så han bröt upp. Vi skiljdes åt och han gick sin väg.
Ett par timmar senare – under sista aktens slutmonolog som gav röst åt de nya makthavarnas kulturpolitiska manifest – hände samma sak igen, men nu som en kul grej, en del av fiktionen. En kvinna i publiken reste sig upp, trängde sig fram genom bänkraden, klampade upp för trapporna och försvann ut i foajén.
Först nu efteråt slår det mig, att hennes fiktiva sorti från scenen och min väns autentiska uttåg ur Kulturhuset gick på ett ut i detta metateatersammanhang.
Vilket trolleriknep: att lyckas blanda bort korten så där, och få fakta att framstå som fiktion. Snacka om Tomteskur!