Tristan och Isolde behöver inte vara dödtrist Wagner med magstöd. Det kan också vara en drastiskt vindlande historia, berättad med lekfull distans. Så var det igår när Mikael Öberg och musikerna Erik Ronström & Emma Ahlberg hade en bejublad premiär med sin version.
Ni som bor i Stockholmstrakten och gillar berättande: ta er till Slavateaterns Tonsal i Huddinge och lyssna! Själv golvades jag just av lekfullheten.
Många spretiga medeltida källor, som hyllar den tidens höviska riddarideal. Inte lätt att få liv i ett sånt material, men den rätt unga vuxenpubliken avbröt flera gånger med spontana applåder. Hur gick det till? När jag kastade ett öga på affischen till föreställningen, kom jag på hemligheten: en serieruta som kunde ha tecknats idag!
Det är en kliché att en god muntlig berättare med sina ord sätter igång en projektor i skallen på åhörarna. Så sitter man där och blandar sina inre bilder med det som händer här och nu i rummet man råkar befinna sig. Mikael och musikerna fick oss sannerligen att teckna våra egna serier: den ena drastiska episoden efter den andra, som ledde vidare till ett ännu omöjligare läge för kärleksparet.
Efter två timmars serietecknande var vi på premiären kanske lite väl långt ifrån det oundvikliga och olyckliga slutet. Men historier stramas upp, ju mer de berättas. Och då har dom en riktig pärla att erbjuda publiken.
2 kommentarer till Tristan och Isolde