Det slog henne i flygplanet, där hon satt bredvid några gamla strupsångare från Sakhalin. Alla var de på väg till Yukon International Storytelling Festival i norra Kanada – en viktig scen för ursprungsfolkens berättande. Vad hade hon att bidra med som berättigade hennes deltagande? Inte ett skit!
Jag minns mycket väl desperationen i flickans röst när hon förde upp-
levelsen på tal. Tillfället var speciellt. Jag hade lyckats samla henne, hennes mor och hennes mormor – tre generationer av danska berättare – till ett gemensamt samtal.
Nu, drygt tjugo år senare, återvänder Lise Marie Seidelin Nedergaard till det här minnet, när hon som den första presenterar sig på den nya sidan Månedens fortæller. Hon fick lov att välja sig själv den gången: att hon var både en modern människa och en modern berättare.
Det är spännande att följa en människas dialog med sig själv över två decennier. I dag tänker hon att det viktiga är hur man förhåller sig till sitt material, inte materialets ålder. Det gäller att kunna hantera spänningsfältet mellan berättelsen och samtiden den berättas i.
Så sant. Jag tror att Lise Marie pekar på ett dilemma som också kan ses från ett annat håll: muntligt berättande har alltid varit ett personligt berättande. Samtidigt som man berättar en historia, förmedlar man också sig själv – alldeles oavsett vad man kan tänkas representera i övrigt. Och det kan ha sina sidor i jag-löshetens tidsålder.