För en tid sedan arrangerade jag en workshop med den mästerliga Helén Dejke och upptäckte igen hur kul det är med ramsor och sagor. Ingen leker in åhörarna i sagans värld lika osökt som hon; ingen är lika självklart förankrad med oss andra i berättarrummet.
Jag berättar själv gärna sagor, men får sällan napp när jag letar i texterna efter en ny att komma med. Det finns ett hav av sagosamlingar att ösa ur, men de svenska folksagorna upptecknades jämförelsevis tidigt under förra delen av 1800-talet. Och då skrevs de vanligen ner på ett för mig stendött, litterärt konstspråk. Där har det brukat ta stopp.
Om jag ändå haft tillgång till Den svenska folksagan, ett nyutkommet verk i tre delar författat av berättarveteranerna Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt. I var sitt band presenterar de där Insamlarna, Berättarna och Berättelserna. Lärt, ingående och levande. Verket borde bli en guldgruva för en ny generation av berättare. Så mycket lättare nu, att hitta sagor att göra till sina egna – och upptäcka vad berättarkonsten går ut på.
Fabula firade utgivningen med en berättarkväll i Sinnenas trädgård. Där berättade jag en version av Lilla Rosa och långa Leda – en välkänd folksaga som förstås Gustavsson & Palmenfelt tar upp. Själv hörde jag den för länge sen i Danmark där den kallas Guld-Elsa och Skit-Elsa. Det var en fröjd att knyta an till det minnet, ridande på lusten som Heléns workshop hade väckt.