Den här gången – inför Storydox PÅ SPEL på Stadsteaterns Kafé Klara nu på måndag – är jag både coach och en coachad berättare. Så skulle alla ha det. Jämt. Fick man bara till världen på det viset, skulle den bli ett lyckorike.
Genom att se och lyssna på en medmänniska utifrån, hjälper jag henne vara trogen mot sig själv. Genom att själv bli sedd och hörd, påminns jag om hur svårt det är. Hur lätt man gömmer sig eller larmar & står i.
Historien om min första cykel hade för länge sen fått sin form & blivit ett nummer jag kunde dra när som helst. Men vad hände med de flyktiga ljuden och de flimrande bilderna jag faktiskt mindes? Stämningarna jag bar med mig från när det begav sig? I sin ordlöshet bleknade minnesfragmenten bort och skymdes av berättelsen.
Nu blev jag ombedd att vrida & vända på den, så att den skulle passa in under temat PÅ SPEL. Helst utan att göra våld på vad som verkligen hände den gången. Jag testade och fick feedback. Då kom nästa utmaning: hur har jag det nu med det barnet?
Att med andras hjälp på nytt pröva en bit av sitt liv – alla borde då och då få den chansen.